Linda goes zen

Två minuter innan det skulle ringa in vid skolan gick vi på fredagsmorgonen nerför backen. Trots att det hängde på håret om vi skulle hinna kände jag mig lugn inombords. För en gångs skull var jag säker på att jag hade stängt av kaffekokaren. På samma sätt var jag säker på att jag dragit ur sladden till plattjärnet. Jag visste till och med att jag låst dörren.

Jag var zen, som Hyde skulle ha uttryckt det.

8.15 sharp klev sonen ur bilen medan jag körde vidare mot stan. För att matcha min sinnestämning svängde jag in vid en busshållsplats i Alskat. Pluggade i AUX-kabeln. Klickade fram Youtube och Ed Sheerans Perfect. Här kanske ni tycker att det blir lite för mycket (och smörigt), men jag lovar: det var precis som det skulle vara och vad som krävdes.

Ända tills jag kom till Brändökorsningen och det någonstans inom mig började gnaga över att det till och med kändes för bra för att vara sant. Otäckt bra. Så jag kikade över axeln och spanade in i min väska som innehöll allt den skulle: nycklar, stämpelbricka, plånbok och telefon. Men ingen laptop.

Så då bet jag ihop. Ryckte skoningslöst ur sladden till Ed.

Och svängde om mot Replot.

 

 

Kaffekokaren är död – länge leve Kaffekokaren!

Apropå sockor som slits med blixtens hastighet… Låt mig just say: kaffekokare! Vilken livslängd förväntas egentligen en sådan ha? Och varför dör så många av dem i förtid? Någon? Trots att jag måste tillstå att jag igår med berått mod mördade vårt exemplar, hyser jag förundran över det faktum att våra andra kaffekokare (frid över deras minne) har hållit ihop osedvanligt kort tid. Och, mind you, vår soon to be ex-kaffekokare mördade jag enbart i min iver att låta honom leva lite till. Beväpnad med diskborste och soda gav jag mig på den försvarslöse lille stackaren för att barmhärtigt befria honom från alla konstiga flagor och lämningar som samlats i hans inre. Och vad hade jag för det? Ingenting. Ett nyskrubbat elektroniskt lik som vägrar fungera. Jag kan se att han gör sitt bästa för att åstadkomma det han vet att jag vill ha. Hans lilla röda lampa fladdrar till för någon kort sekund, men det är allt. Plattan blir inte varm. Vattnet stannar i behållaren. Och jag ser hur han lider. Vem vill vara en svikare när man vet att man borde ge så mycket mer?

Och det stannar ju inte vid sockor och kaffekokare… Mobiltelefoner, printrar, datorer, kläder – livslängden på våra bruksföremål och på den elektronik vi inte tycker oss kunna leva utan har förkortats något otroligt! Det är få ting som håller någon längre tid idag, och när alla våra miljoner prylar går sönder löns det, alternativt går det inte att reparera dem. Jag kan inte säga att jag är överdrivet ekologisk i tänket. Inte heller att jag är någon miljökämpe som ni kan finna uppkravlad på de högsta barrikaderna. Men så mycket kan jag säga att jag tycker att det här är fel. Sanslöst fel.

Igår fick vi alltså ge ännu ett bidrag till sopberget. Varefter hälften av oss fick bege sig till vår närbelägna stad för att omsätta en del av familjens inkomster i en sprillans ny kaffekokare. Den här gången slog vi på stort och införskaffade en mega-kokare. En röd mega-kokare. En dyr röd mega-kokare. För någonstans längst inne i mig hyser jag ändå en liten förhoppning om att kvaliteteten ska motsvaras av priset. Blåögd? Ja. Naiv? Högst antagligen. Men låt mig ännu få bevara denna lilla del av min troskyldighet. Nu ska Mrs. Doesn’t-understand-the-world-of-today gå och koka sig en sanslöst dyr kopp kaffe. Någon som vill smaka?

Drick kaffe

/ Linda