Ikväll var jag och dom andra gubbarna på veteranbilsträff till grannkommunen. Min lilla fröken är inte veteranbesiktad men ibland brukar vi ändå haka på eftersom vi minst sagt har åldern inne (eller åtminstone en av oss men det brukar jag hålla tyst med, jag vill ju inte såra). När vi väl kom fram till vår slutdestination ställde vi snyggt upp oss till allmän beskådan för att sedan gå och kika på det bakluckeloppis som samtidigt var på gång. En inhandlad Kalle Anka pocket och några våfflor med vispgrädde senare kom vi så tillbaka till en bilfröken vars mungipor hängde i höjd med undersidan av däcken. Varför?

Jo, hon hade insett att ett gäng med jänkare också befann sig på samma träff. Stora, flådiga och färgstarka bilar. Bilar i vars bagageutrymme det ryms tre Citroen Dyane. Fyra om man stuvar ordentligt. Bilar som inte småskuttar fram längs vägen utan istället självsäkert glider längs vägbanan. Bilar vars motorer äter Citroenditon till fukost. Och med ens hade min lilla fröken gripits av mindervärdeskänslor. Hon tvivlade på sig själv.

Men vet ni vad jag gjorde då? Jag berättade för henne att hon är den finaste lilla bil som någonsin tillverkats. Att jag blir glad bara av att se henne. Att även om jag skulle få välja mellan att glida fram och småskutta så skulle jag i alla lägen välja skutta. Alltid. Och att ytan aldrig är avgörande för de känslor man hyser för någon.

Det är alltid insidan och det hjärta som slår däri. 

/ Linda