Boobs

Japp – ganska högt uppe på framsidan av min kropp har jag en uppsättning kroppsdelar som det motsatta könet saknar. Det kan jag inte förneka. Men om man flyttar blicken och spanar  uppskattningsvis en halv meter längre ner, kan den observante notera att jag där å andra sidan inte utrustats med en annan kännspak typ av kroppsdel.

I och med att det förhåller sig på det här sättet kunde man ju kanske tycka att det hela skulle jämna ut sig – eller? Eftersom jag har något som du inte har. Och du har något som jag inte har, så blir det på något vis … jämlikt.  Om någon frågade mig vad jag skulle vilja benämna det här fenomenet så skulle jag säga: utsidesjämlikhet.

Dessutom skulle jag vilja påstå att utsidesjämlikhet också förekommer på insidan. Jag tror nämligen att vi mänskor inte är helt lika och inte heller är tänkta att vara det. Varken när det gäller kön eller annat. Vissa är duktiga på en sak och andra är duktiga på annat. Någon äger råstyrka en annan not so much. En del mänskor är så smarta att det nästan gör ont medan andra aldrig kommer att uppfattas som den vassaste kniven i lådan. Inte ens i storköket.

Min teori är därför inte tillägnad enbart förhållandet kvinnor kontra män, utan rubbet. Vi är inte lika, men våra olikheter jämnar ut sig. Alltid. Som mänskor kompletterar vi varandra och lyfter i bästa fall varandra. I all vår olikhet blir vi jämlikar och borde därför i rimlighetens namn också uppfattas och bemötas som sådana. Som lika värda.

Men eftersom alla tyvärr inte ännu är av den åsikten får vi väl fortsätta några år till med att uppmärksamma Internationella kvinnodagen.

Vi och boobsen.

Vadå jämlikhet?

IMG_20160724_150541

Jag bryter inte ihop om jag måste ta disken varje dag, utan är glad för att jag istället har någon som servar min älskade lilla Citroen närhelst den behöver lite mänsklig omtanke. Inte heller blir jag vansinnig över att det är jag som de flesta gångerna sköter tvättandet med allt vad som där hör till. Istället för det slipper jag nämligen bära in pellets var och varannan dag och regelbundet sota pannan. Och eftersom jag väntade i många år på att få snosa baby så ville jag ha merparten av föräldraledigheten. Allt det där är ok med mig. Det är mitt och vårt val. Att få vardagen på något vis att rulla utan att någon av oss behöver gå omkring och muttra fulheter över upplevda orättvisor till den andra.

Men varför, så fort jag ska göra någonting ute, som att såga bort vildvuxna kvistar och träd som står i vägen för såväl min sol som min lycka – så får jag SKITSÅGEN? Rent ut sagt. Det mest rostiga och ovassa sågexemplaret som någonsin skådats på denna holme. Varför? Det är inte det att vi inte skulle ha en bättre såg, för det har vi. En vass Sandvik försedd med ett vackert sommargult handtag. En såg som  framförallt är: min.

Var är den sågen då? kan man undra. Jo den är ute och bygger vedtak. Tillsammans med någon som tydligen inte är misstänkt för att såga i mark och sten. Jag menar … som om jag? Det finns verkligen ingen jämlikhet här i världen.

Inte så länge kvinnorna inte får ordentliga verktyg att ta i händerna.

/ Linda