Igår flyttade morfars och mormors gamla radio in till oss. För många många år sedan stod den i lill-kamarin i deras stuga, det vill säga i det lilla rummet, kammaren, mot gården. Där kunde vi barn om vi ville försöka få in radio Luxemburg eller någon annan exotisk kanal medan vi spelade Fortuna, intensivt kämpandes för att få flest poäng.
I samma rum som radion fanns dörren till skrubben under vindstrappan. Den skrubb som var så sval och skön att lemonadkorgen förvarades i den de gånger de hade en sådan. Vid de tillfällena fick vi själva gå och låsa upp den smala knarrande dörren och välja den flaska vi ville ha, för att sen sätta oss vid köksbordet och tillsammans med någon mjuk kakskiva eller ett kex dricka vår Jaffa, rödlimonad eller Rally. Sen efter att mommo dött och under den långa tid som moffa tvingades leva ensam var ransoneringen exakt. En kakskiva för varje barn. En för varje vuxen. Och åtminstone jag tror att vetskapen om att det är bara denna ena som man kommer att få tugga i sig, gör kakan mycket godare. Absolut.
Med hjälp av min kusin och hans fru håller stugan nu på att få nytt liv, men eftersom mitt hjärta har en softspot för gamla radioapparater fick jag det stora nöjet att överta och hysa in denna gamla Weimar 4680 tillsammans med mina andra godingar. Fast jag tror jag ska byta ut sifferbeteckningen och istället kalla honom Evert Weimar Ahlbäck. Bara för att jag vill. Och kan.
Tänk, hela jag är glad!
/ Linda