Kära Dag Bok,

IMG_20190127_140304_079.jpg

Idag tog vi oss över isen till villan. Först gick det jättebra för många skotrar hade kört upp breda spår. Så vi kunde gå snabbt. Sen hade skotrarna svängt åt ett annat håll än det vi skulle till, så då måste vi göra egna spår. Då gick vi lite långsammare. Fast vi gnällde inte för vi är stora nu. Dessutom var det jättekallt så om man skulle ha stannat och gnällt skulle man ha frusit jättemycket. Det är sånt man lär sig med åren.

Sen kom vi fram till villan. Och så gick vi till den andra holmen som är vår. Den som vi inte får bygga något på, men det gnäller vi inte heller för. Där hade stora granar blåst omkull så en annan helg måste vi ta motorsågen och reda upp. Vi vill ju att holmen ska vara fin under tiden då vi inte bygger en sommarstuga.

Sen gick vi tillbaka. Vid bastun hade någon glömt en simfot. Och då tänkte vi att vintern säkert kom fort i år. Så fort att man bara hann ta av sig sin ena simfot. Eller så var det någon som hade haft jättebråttom så där annars bara. Men det är ju onödigt, sånt kanske man också borde lära sig med åren. Att inte stressa.

Sen gick vi tillbaka över isen.

Snipp snapp snut så var den dagen slut.

 

På hal is

Ikväll har jag befunnit mig på hal is. Inte bara i metaforiska ordalag so to say, utan på i allra högsta grad autentisk sådan. Tillsammans med son och systerdotter har jag under sisådär en timmes tid graciöst glidit fram över det blänkande underlaget. Eller ja – graciöst är kanske inte ett passande ord att använda i sammanhanget. Vi ska kanske nöja oss med att säga att jag har glidit. Fram, för det mesta. Ibland försökte jag bromsa också och göra små käcka svängar. Med varierande resultat visserligen, men I did my very best. Frisk luft fick jag dock och klädsamt rosiga kinder. För att inte nämna en begynnande förståelse för varför det är bra att använda hjälm även i mogen ålder. Huvud går så lätt sönder nämligen. Speciellt när huvudet i fråga är placerat cirka enochenhalv meter ovanför två darrigt otränade och skridskoförsedda fötter.

Väl hemma greps jag som vanligt av alla självrannsakande frågor om varför jag inte skrinnade mer som barn… Varför satsade jag inte mer på vintersport och skridskoåkning? Jag kunde ju ha blivit och gjort vad som HELST! Titta bara hur bra det går för alla i NHL: de har snuskigt mycket pengar och kan dra sig tillbaka vid 35. En del av dem redan dagen efter sin konfirmation. Mängden tänder i deras munnar är kanske inte vad den varit men vadå? Med alla de pengarna kan de köpa en uppsättning löständer för varje dag.  Fast där någonstans återfår jag sansen och inser som vanligt att orsaken till att jag inte skrinnade mer är att jag inte var ett sportigt barn. Alla kan inte vara det och alla kan inte bli rika och berömda. Det enda isrelaterade jag kunde ha blivit är väl typ skadad för livet. Vilket påminner mig om att det kan jag ännu bli… Dags att köpa hjälm!

Bild

/ Linda