Att tillåta sig

För länge länge sedan, i ett litet land som hette Finland, fanns det en mamma som inte hade något barn. Men hon hoppades, väntade. Och längtade. I många dagar, månader och år.

Hennes högsta önskan var inte att få en flicka eller en pojke, där gjorde hon ingen skillnad. Mamman utan barn var nämligen trygg i förvissningen om att såväl små flickor som små pojkar har det gott i landet Finland. Att de har samma rättigheter och ges samma möjligheter. Mamman begärde inte mer än att få ett barn som hon kunde kalla sitt eget. Att ta hand om, älska och oroa sig för. Ett barn att byta blöjor på och hjälpa med skosnören. Att skicka iväg till första skoldagen, till första discot och så småningom till ett liv på egna ben. Så som det ska vara, i livet. Och hon visste att om och när hon skickade iväg barnet, så skulle det kunna välja hur det ville leva sitt liv.

Till sist fick så mamman ett barn. En pojke som snart blir en ung man och som hon nu försöker lära att även om mänskorna har det bra i den här delen av världen, så är det ingen självklarhet att alla har det på samma sätt. Ännu finns orättvisor och missförhållanden. Ännu finns flickor som måste kämpa för sin existens och pojkar som måste göra detsamma. Därför har vi alla ett ansvar för varandra och behöver påminna både oss själva och världen om att vi alla först och främst är mänskor med ett egenvärde.

Men vad som också är viktigt, tänker mamman med pojkbarnet, är att vi tillåter oss att vara glada och tacksamma för det vi har och var vi får leva. Medvetenheten om att livet kan se annorlunda ut behöver inte ta bort uppskattningen för den egna tillvaron och för varandra. Vill man på Internationella kvinnodagen uppmärksamma någon genom att ge en blomma, så gör man så. Vill man säga grattis, så gör man så.

Det ena utesluter inte automatiskt det andra.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Boobs

Japp – ganska högt uppe på framsidan av min kropp har jag en uppsättning kroppsdelar som det motsatta könet saknar. Det kan jag inte förneka. Men om man flyttar blicken och spanar  uppskattningsvis en halv meter längre ner, kan den observante notera att jag där å andra sidan inte utrustats med en annan kännspak typ av kroppsdel.

I och med att det förhåller sig på det här sättet kunde man ju kanske tycka att det hela skulle jämna ut sig – eller? Eftersom jag har något som du inte har. Och du har något som jag inte har, så blir det på något vis … jämlikt.  Om någon frågade mig vad jag skulle vilja benämna det här fenomenet så skulle jag säga: utsidesjämlikhet.

Dessutom skulle jag vilja påstå att utsidesjämlikhet också förekommer på insidan. Jag tror nämligen att vi mänskor inte är helt lika och inte heller är tänkta att vara det. Varken när det gäller kön eller annat. Vissa är duktiga på en sak och andra är duktiga på annat. Någon äger råstyrka en annan not so much. En del mänskor är så smarta att det nästan gör ont medan andra aldrig kommer att uppfattas som den vassaste kniven i lådan. Inte ens i storköket.

Min teori är därför inte tillägnad enbart förhållandet kvinnor kontra män, utan rubbet. Vi är inte lika, men våra olikheter jämnar ut sig. Alltid. Som mänskor kompletterar vi varandra och lyfter i bästa fall varandra. I all vår olikhet blir vi jämlikar och borde därför i rimlighetens namn också uppfattas och bemötas som sådana. Som lika värda.

Men eftersom alla tyvärr inte ännu är av den åsikten får vi väl fortsätta några år till med att uppmärksamma Internationella kvinnodagen.

Vi och boobsen.