Jag såg honom! Niinistös Sauli! Eller om rätt ska vara rätt så såg jag väl egentligen inte honom, utan mer hans följe med polismotorcyklar, polisbil, SUV:ar och annat nödvändigt som man har omkring sig när man som president turnerar land och rike kring. Eventuellt såg han genom de svarta tonade rutorna mig, men i så fall var det inte så här jag hade tänkt mig ett framtida möte med honom. Föreställ er: en kvinna med flottig pannlugg (eftersom kvinnan tidigare under dagen varit på ansiktszonterapi vid vilken man använder rikligt med vetegroddsolja), en skitig kärlekskrank och lätt förvirrad hund, samt en pojke med kickboard, desperat kämpandes för att få styret på denna höjt. Föreställ er sedan detta skamfilade lilla gäng på Replots stora stolthet: cykelvägen, exakt samtidigt som herr President inklusive följe glider förbi.

Nu kan jag ju inte vara säker, men om hans blick händelsevis råkade falla på mig så har jag på känn att han inte var sådär övermåttan imponerad av vår kringfarande småskaliga cirkus. Och det behöver han heller inte vara. Jag står mitt kast med flottig pannlugg och allt. Men jag hoppas verkligen att han tyckte om allt det andra han såg under sitt korta besök här ute i skärgården. I vår lilla värld som en del av den stora världen. Med stenar, skär och ren luft. Med livsrum så det räcker och blir över. Jag hoppas att han tar allt det till sig och väl tillbaka i Helsingfors håller i minnet att också här finns mänskor som varje dag knogar på. Som gör sitt bästa med vad de har för att om möjligt skapa något sorts sammanhang åt sig.

Ska vi ta och tumma på det? Herr President? 

/ Linda