Är du där? Mr. Inter Nät

_20180329_183530.JPG

Väldigt ofta får man höra att det är gott att utforska sitt inre och lära sig mer om sig själv. Om det påståendet kan jag – utan att skryta – säga att det är jag ganska bra på. Faktiskt nästan plågsamt bra, eftersom jag oftast börjar eventuell felsökning hos mig själv istället för hos min mot- eller medpart. Typ: vad är det hos mig som gör att jag blir så arg när jag pratar med henom? Varför grips jag av sanslös ögonkrafsarlusta?

Fast det var ett sidospår, herr Inter Nät. Egentligen skulle jag berätta att jag idag har lärt mig mer om mitt yttre, nämligen: jag ser inte klok ut med ögonbryn. Ni som känner mig har kanske noterat att jag är blond? Så pass blond att mina ögonfransar- och bryn är i det närmaste osynliga. De finns där men gör inget väsen av sig, vilket det tydligen finns en uppenbar orsak till. Säger hon som nu har två fluffigt färgade fjärilslarver bland pannvecken. Se på tuppen ovan och föreställ er sedan nämnda larver ovanför hans vindögon: så ser jag ut.

Men idag skiner solen och påskledigheten ligger framför. Så vad gör det egentligen, om hundra år?

h. sign.

”detkundehavaritvärre”

 

Inre kompass my *ss

Har ni någonsin tänkt på hur stor del av våra liv som går åt till att leta efter någonting? Vi letar efter gatan där Findit-tjejen bor (hon som vi köpte den sköna soffan av). Eller så letar vi efter våra avlägsna släktingar, dom som vi äntligen kommit oss för att hälsa på. Vi letar efter restaurangen med dom goda räkorna (jag kunde ha svurit på att den låg här i kvarteret) och efter muséet med den spännande utställningen. Vi letar efter vårt hotell,  sjukhuset och tågstationen. Eller stranden med de flesta soltimmarna och den mjukaste sanden.

Och mitt uppe i allt letande efter alla dessa mänskor och fysiska platser, så letar många av oss också efter lyckan. Fatta hur fullt upp vi har det.

I och för sig borde en del av våra upptäcktsexpeditioner inte innebära några större problem, det vill säga om man hade någon typ av inre kompass eller navigator. Sådär som äldre mänskor ofta har (läs: äldre män). Ni vet den kategorin av mänskor som alltid vet åt vilket håll norr ligger. Som utan att tveka stegar iväg över den ödsliga mossen, slår sig fram genom den djupa skogen eller småjoggar längs storstadens gator. Utan att för en sekund tappa riktningen och med 100% målgaranti.

Själv står man där, utan ett enda jävla väderstreck i sin kropp, och tvekar. Febrilt försöker man minnas vad man lärde sig på biologin: åt vilket håll myrstackarna sluttar eller hur stjärnbilderna blinkar där uppe på himlen. Eller så försöker man minnas var man senast såg någon kännspak byggnad. Är man riktigt trött och desperat står man till sist där och funderar över hur världen annars bara hänger ihop.

Och alltför många gånger känns det som om den tyvärr skulle hänga fel ihop, världen. Myrstackarna lyser med sin frånvaro, stjärnorna döljs av mörka moln och de kännspaka byggnaderna har rivits ner. Mot alla odds kan jag ändå lyckas hitta några kvarter i storstäderna eller längs några kalhyggen i skogen. De gångerna skulle jag gärna vilja påstå att det beror på att jag trots allt har någon nedärvd och primitiv väderstrecksgen, men då skulle jag ljuga. Nio gånger av tio är det ren och skär tur.

Men är jag ledsen för det? Nej. (Jo lite) Använder jag hjälpmedel? Nej. (klart jag gör, varför avstå Google maps? Jag är väl inte född igår.) Kan Google maps finna lyckan åt mig? Nej.

(okej, det sista nejet är väl kanske sant, men tänk om?)