Jag skriver för att säga tack för den här veckan. 

Tack för att jag fått god mat, inte bara en eller två gånger utan många. Idag så många att jag är snudd på obehagligt mätt, men där har jag bara mig själv att skylla.

Tack för att jag haft möjligheten att finnas där för min familj. Alla gånger kanske jag inte gillar orsaken till varför jag har behövt finnas där, speciellt sådana gånger när jag inte är där men ändå förväntas vara det. Utrustad med allt från datorer till utebyxor som mina dearly beloved har glömt efter sig.

Tack för att jag har fått jobba tillsammans med kollegor och vänner som tycker om mig för den jag är. Som hjälper mig när jag behöver det. Som tillsammans med mig skrattar vett och sans ur sig, men också står för allvar och stöd.

Tack för att jag fått möjligheten att skriva till presidenten om sådant som tynger inte bara mig utan många i min närhet. Orsaken till varför jag kände mig manad att skriva tackar jag kanske inte för, men ändå, ett uppriktigt tack för att steget från gräsrot till president inte behöver kännas oöverkomligt. Tack för att vi ännu får leva i ett land där inte alla dörrar är stängda.

Tack för att det snart är jul. För att jag får trängas i affärer. Angstas över mat. Och angstas över julklappar. Men kanske allra allra mest tack för att jag har mina älsklingsmänskor att tillsammans fira med.

Tack för att också den här veckan kom till ett slut, trots att det kändes lite motigt där i början. Tack för fredagen. Och apropå det: tack för Chile. Och Merlot.

Och ett innerligt tack, för att KAJ har släppt videon till Härkas, no var e nåo na twerkas. 

Puss och kram,

Linda