Att med flyg ta sig från Vasa till Stockholm går på en timme, 60 minuter. Om man väljer bil och färja blir restiden strax längre men ändå inte för lång. På ca 16 timmar är man där. Inte ens ett dygn passerar från det att man stänger ytterdörren till sitt gula hus förrän man sitter där i Cityterminalen och funderar över vart man ska ta sig härnäst.

Trots att avståndet inte är längre än så fascineras jag över våra skilda världar varje gång jag kommer dit. Över kontrasterna. Inte bara mellan oss och dem, utan mellan de mänskor som bor där i samma stad. Synbarligen tillsammans, ändå tycks deras världar sällan mötas. Om ens någonsin.

På Östermalm såg jag det vackra och rika folket som på sina höga klackar gick förbi uteliggarna. Med väskorna från Louis Vuitton snyggt i armbågsvecket och de fixade läpparna lätt plutande. De såg inte mannen som under sitt smutsiga täcke låg i tunnelbaneuppgången. Och mannen såg inte dem. Måhända en tyst överenskommelse för att stå ut med tillvaron. Som rik. Som fattig.

I pendeltåget ut till Södertälje och den dag av experiment som väntade oss vid Tom Tits, passerade tiggaren oss två gånger. Ingenstans fanns att fästa blicken. Mitt hjärta inte härdat utan alltför vekt.

Ändå njuter jag av att befinna mig i stan. Av mångfalden. Den ständiga rörelsen. Möjligheterna som ges, men också tas.

Måste bara se till att härda hjärtat.

/ Linda