… eller som vi något modifierat uttrycker oss i min lilla by: jag är inte en arg person. Av naturen that is. Allra helst vill jag verkligen vara glad, god och snäll. Tyvärr är det egenskaper som kanske inte tillfullo kommer till sin rätt i denna värld. Alltför ofta borde man istället tvinga sig själv till att använda händer och tänder i sin iver att komma framåt och uppåt. Den som snällt står i kö och väntar får tyvärr många gånger se sig förbigången på antingen den ena eller andra sidan.

Nåväl. Det var inte köbildning det skulle handla om nu, varken i metaforiskt syfte eller direkt från true reality. Häromkvällen satt jag med tre av mina allra käraste hjärtevänner och diskuterade utmaningarna med att leva i denna vår värld av i dag. Främst då utmaningarna som föds ur det mänskliga samspelet… vare sig det utspelar sig mellan enbart vuxna eller mellan vuxna och barn. I denna diskussion poängterade jag då resolut att jag inte är en arg person. Ett uttalande som får mina vänner att skratta rått åt mig. ”Daah, har du inte fattat det än?” Typ. Och jag blir inte upprörd på dem (bara lite) för jag tycker ju om dem så väldans mycket.

Men faktum kvarstår. Det är jobbigt att gå emot sin natur. Varför ska det vara så svårt att få människor att lyssna på en då man ber snällt? Varför måste man ta till fulrösten för att någon överhuvudtaget ska höja ögonbrynen? Vart har respekten för våra medmänniskor försvunnit? Oberoende av om jag pratar med en sjuttioåring eller en tioåring så är det en annan människa jag har mitt emot mig. Och denna människa ska bemötas hänsynsfullt och med respekt. Och ja… jag blir ledsen å alla våras vägnar, både barns och vuxnas. Jag tänker inte spekulera hur det gått så här och vart vi är på väg: men kunde vi inte alla ta oss i kragen? Ingen av oss borde tvingas att ta till fulrösten när vi ber om en enkel sak.

Punkt.

/ Linda