Alla har vi väl någon gång gungat på ett gungbräde, eller hur? Efter 40 blir det eventuellt mer sällan för några av oss, men kroppen minns ändå hur det kändes. Om tyngden var fördelad någorlunda jämnt på båda sidorna så kunde man ha roligt länge. Upp och ner, ner och upp.

Ändå fanns det tillfällen när gungandet inte var fullt så roligt. Till exempel de gånger när brädet var fullt av stickor. Eller när det med ens kom ett tredje barn som satte sig på endera sidan och med det rubbade hela systemet så att man plötsligt kunde hitta sig själv hängande högt uppe i luften, utan möjlighet att komma bort därifrån. Utlämnad till de andras goda vilja. Trots att man kanske hade andra planer och äventyr att utforska.

Det första man gjorde var då att försöka prata sig ur det hela. Inledningsvis med att vädja till deras medkänsla genom att förklara hur viktigt det var att man skulle få komma ner, och om inte det hjälpte tog man kanske till lite skarpare ordalag. Ibland förbarmade sig båda. Eller så kunde den nya ungen kanske komma på att den hellre ville hänga med på nya äventyr och kravlade sig därför iväg mot en så att tyngdpunkten omfördelades. Och som vi alla vet så är tyngden allt, i sådana här sammanhang.

För tillfället gungar vi ett annat slag av bräde där vi redan från början var väldigt många. 43 pers, för att vara exakt. Där varenda kotte är med i en klubb som heter kommunfullmäktige (typ som eftis för vuxna). Vårt bräde är ett så kallat demokratibräde som vi den här gången har placerat över en fusionsfrågestubbe. Och hela anläggningen ägs av ett stort bolag som äger många aktivitetsparker, Finland. Ett bolag som under den senaste tiden kämpat med ekonomin och därför medvetet satsat på större parker och färre gungbräden.

Nåväl. Under lång tid har de som egentligen inte alls vill gunga på just den här stubben vägt tyngst. Därför har de haft möjlighet att sitta stadigt förankrade på Korsholms gröna ängder. Medan det andra gänget, de äventyrslystna som vill se hur man kunde kombinera ängderna med Vasas höga stugor, har viftat med sina ben i luften och försökt prata ner sig så att man ens kunde få testa hur ett sånt äventyr skulle kunna arta sig. Speciellt nu med tanke på hur läget ser ut för Finlands aktivitetsparker.

Och förstår ni, någonstans där längs vägen, så började en del av gänget som satt på gräset att fundera över varför de där uppe så enträget viftade med benen. Varför de så ivrigt ville ut på äventyr? Inte så att stora delar av det gungande gänget helt och för gott är beredda på att kravla sig över till andra sidan, men så att de kan tänka sig att testa om de andras idé håller. Hur skulle det kunna se ut med en kombo? Stora stugor OCH gröna ängder? Och med det förändrades balansen så pass mycket (eller litet) att vi nu istället har ett annat gäng som söker fast mark under fötterna och febrilt försöker prata ner sig (se bilden, nej – teckning är inte min starka sida).

Precis här känner jag mig därför nödgad att påpeka att det hos många fortsättningsvis finns en uppfattning om att hela den gungande skaran kunde ha fortsatt som förr, dvs om förslaget om att inleda fusionsförhandlingar inte hade gått igenom. Men vet ni, som flerårig gungare (dock med begränsad erfarenhet, medges) tror jag inte att det hade varit möjligt. Eftersom brädet vilar på själva fusionsfrågan och finns beläget i just den här lilla parken, så hade vi oavsett vilken sida som för tillfället vägt tyngst – alltid haft några som kämpat för att känna marken under sina fötter. Vill – vill inte. Vill inte – vill. Som en hemmagjord evighetsmaskin för fullmäktigeledamöter.

Vi behövde alltså fatta något slag av beslut. Lyckligtvis inte ännu kring vilken sida som i framtiden kommer att (eventuellt) vara dömd till att för evigt hänga i limbo, men ett beslut kring att ge de tidigare benviftarnas tanke en chans. Vem vet, vi kanske till och med får balans så att alla når riktigt lagom ner med tåspetsarna? Det vill säga åtminstone tills någon annan stor fråga blir aktuell och stubben med det byts ut…

Snipp snapp.

Snut.

(demokratisagan tar aldrig slut)