Ni vet hur man ibland kan känna sig snudd på välbärgad? Till och med så pass stadd vid kassa att man blir lite smågirig och likt Farbror Joakim börjar fundera på hur man kanske ytterligare skulle kunna öka på sin rikedom? Men eftersom det ändå tagit en halv livstid att komma till den punkten skulle det sätt på vilket man gör det här gärna få vara tämligen riskfritt. Man har kanske inte ett halvt liv till på sig att korrigera eventuella förluster.

Förr i världen, när såna som jag var unga, kunde man lägga sina surt förvärvade slantar på högräntekonto och kanske skrapa ihop en mark eller två på ett år. Men den tiden hade åtminstone undertecknad mest minustillgångar och inte plusdito. Och idag när alla räntor är så beklagansvärt låga att man nästan får betala för att ha sina pengar på banken, funkar inte ens det.

Man kunde kanske köpa antikviteter, men då behöver man veta lite mer än att ”det här ser gammalt ut”. Eller så kunde man satsa på aktier, fast då borde man kanske uppdatera sina kunskaper om värdepapper. Det börjar vara en tid sen ”Nokia var ett säkert kort”. Konst? För en som tycker om solnedgångar blir det eventuellt inte så lukrativt.

Men senaste vecka kom vi på det, mina kafferumskollegor och jag: den ultimata placeringen! Guldtackor. Man kunde ju börja lite lagom med en och sen arbeta upp kapitalet. För att samtidigt njuta av det hela kunde man till och med använda dem till något fiffigt – typ som kantstenar till rabatten. Fast om man betänker mängden tackor man skulle ha möjlighet att investera i är risken stor för att rabatten skulle behöva hållas i väldigt liten skala. Typ innehållande en blomma. Eller så lägger man tackorna runt påskgräset. Har man bara en tacka kan man lägga den ovanpå gräset. Eller under.

Eller så glömmer man allt man någonsin tänkt om eventuella extra tillgångar och tar sig tillbaka till verkligheten. Speciellt om man har glömt sin plånbok hemma och inte har pengar nog att ens betala sin egen mat. Då man snällt måste be om lunchpengar av en av sina fellowkursdeltagare (tack Ulrica!) så inser man ödmjukt att den enda tackan som någonsin kommer att ta sig över tröskeln till åtminstone vårt hem inte lär vara av guld.

Bäääh.