Inre kompass my *ss

Har ni någonsin tänkt på hur stor del av våra liv som går åt till att leta efter någonting? Vi letar efter gatan där Findit-tjejen bor (hon som vi köpte den sköna soffan av). Eller så letar vi efter våra avlägsna släktingar, dom som vi äntligen kommit oss för att hälsa på. Vi letar efter restaurangen med dom goda räkorna (jag kunde ha svurit på att den låg här i kvarteret) och efter muséet med den spännande utställningen. Vi letar efter vårt hotell,  sjukhuset och tågstationen. Eller stranden med de flesta soltimmarna och den mjukaste sanden.

Och mitt uppe i allt letande efter alla dessa mänskor och fysiska platser, så letar många av oss också efter lyckan. Fatta hur fullt upp vi har det.

I och för sig borde en del av våra upptäcktsexpeditioner inte innebära några större problem, det vill säga om man hade någon typ av inre kompass eller navigator. Sådär som äldre mänskor ofta har (läs: äldre män). Ni vet den kategorin av mänskor som alltid vet åt vilket håll norr ligger. Som utan att tveka stegar iväg över den ödsliga mossen, slår sig fram genom den djupa skogen eller småjoggar längs storstadens gator. Utan att för en sekund tappa riktningen och med 100% målgaranti.

Själv står man där, utan ett enda jävla väderstreck i sin kropp, och tvekar. Febrilt försöker man minnas vad man lärde sig på biologin: åt vilket håll myrstackarna sluttar eller hur stjärnbilderna blinkar där uppe på himlen. Eller så försöker man minnas var man senast såg någon kännspak byggnad. Är man riktigt trött och desperat står man till sist där och funderar över hur världen annars bara hänger ihop.

Och alltför många gånger känns det som om den tyvärr skulle hänga fel ihop, världen. Myrstackarna lyser med sin frånvaro, stjärnorna döljs av mörka moln och de kännspaka byggnaderna har rivits ner. Mot alla odds kan jag ändå lyckas hitta några kvarter i storstäderna eller längs några kalhyggen i skogen. De gångerna skulle jag gärna vilja påstå att det beror på att jag trots allt har någon nedärvd och primitiv väderstrecksgen, men då skulle jag ljuga. Nio gånger av tio är det ren och skär tur.

Men är jag ledsen för det? Nej. (Jo lite) Använder jag hjälpmedel? Nej. (klart jag gör, varför avstå Google maps? Jag är väl inte född igår.) Kan Google maps finna lyckan åt mig? Nej.

(okej, det sista nejet är väl kanske sant, men tänk om?)

 

 

Bloggar, Google och kvinnor 40+

Dilemma: jag vill läsa bloggar skrivna av kvinnor och för kvinnor som befinner sig i ungefär samma skede av livet som jag, det vill säga 40+. Vanliga kvinnor som slåss med både vanliga och ovanliga utmaningar. Som är glada ibland och ledsna ibland. Som har disk på diskbänken (surprise) och kläder på golvet (ibland). Som träget kämpar på trots att de emellanåt faller. Som tänker på både livet och döden och långt därinne har förstått att inget av dessa två är självklart. De som vill leva dör och de som vill dö måste leva. Men vad hittar jag när jag googlar bloggar för kvinnor 40+? Jo det här:

frisyrer kvinnor 40
kvinnor 40 årskris
kvinnor 40 år
modebloggar 40+
modeblogg kvinna 30
modeblogg 2015
mode för kvinnor över 40
modebloggare topplista

Gaaaah! Min frisyr är som den är, fjunig blond och litet vild mellan varven. Krisar gör jag inte – just nu i alla fall – även om jag ibland kanske tänker för mycket på de villkor vi har att arbeta med. Och gällande mode har jag gång efter annan konstaterat att ja, kläder är vackra. Men nej, inte så vackra att jag skulle läsa blogg efter blogg kring just det temat.

Så här finns alltså tre problem: 1) bloggutbudet tycks vara ganska begränsat 2) hur ser världen egentligen på oss 40 plussare och varför är utbudet begränsat kring just dessa teman? Och 3) jag hittar fortsättningsvis alltför få bloggar att läsa.

Hjälp?

/ Linda