Det sägs att man inte ska ljuga, att det är fult. Ändå är jag övertygad om att vi alla gör det. Ibland använder vi oss kanske av grova och smutsiga lögner för att desperat försöka shejpa upp våra egna tillkortakommanden, mer ofta vänder vi oss till det som vi väljer att kalla vita lögner. Lögner som vi bortförklarar med att vi använder dem av omtanke, för att inte skada andra

Själv ljög jag i mitt sista inlägg när jag skrev om livskris ”light”. På riktigt är den ju inte det – light – utan så mycket större.

Det är inte det att jag skulle vara rädd för att bli äldre, åren i sig har jag inga problem med. Speciellt eftersom jag inte blev någotsånär vuxen förrän jag fyllde 40. Det som jag däremot har problem med är de så att säga ”indirekta följderna” av mitt åldrande. På samma gång som jag plockar på mig den ena välförtjänta rynkan efter den andra, knuffar jag obönhörligen mina föräldrar och andra för mig viktiga personer närmare den fiktiva världskanten. Och samtidigt som jag gör det så drar jag mitt barn närmare och närmare självständighet och oberoende. Något som i och för sig också är så som det ska vara eftersom det trots allt är min uppgift.

Och kvar här i mitten är jag. Jag som inte längre är yngst men ännu inte äldst. Jag menar, hur får man ihop det?

En av Sveriges Radios sommarpratare från något år tillbaka, Louise Linder, sa att meningen med tillvaron och våra liv är att dela livet och leva livet. Att det är mänskorna och relationerna som ger innehåll. Självklart håller jag med,

men varför måste det vara så svårt?