Mänskan eller marken?

År 1972 föddes ett litet flickebarn i Replot kommun. Ska vi vara ärliga räcker kanske inte ”litet” som adjektiv, rent ynklig var hon. Men håret var kritvitt och så pass rikligt ändå, att barnmorskorna fäste en liten rosett i det så att hennes föräldrar skulle kunna urskilja henne mot den ljusa madrassen.

Ungen växte så sakteliga till sig, och redan året därpå flyttade hon in i en ny kommun, Korsholm. Och kan ni förstå, flytten gick så smidigt att hon inte ens behövde byta blöjleverantör eller adress. Fortsättningsvis kom hennes Vasablad till rätt postnummer och i rätt postlåda. På samma sätt anlände de vykort som man ännu på den tiden sände till varandra, i postlådan. Tänka sig, Posten som det då ännu hette, behövde inte göra några experiment för att det hela skulle funka! It just did. En bidragande orsak till det var kanske att på den tiden fanns det till och med ett postkontor i Replot. Ett kontor där man inte behövde slicka sina frimärken själv, där fanns istället en fuktig rund dyna som man kunde trycka frimärket mot för att sen limma fast det på kuvertet. Posten låg i samma hus som Handelskompaniet, eller Kompani som vi sa, en av flera butiker i Replot (japp, vi hade fler än två). Och en bank. Så var det förr i tiden.

Nåväl, även om flytten inte innebar några större utmaningar för den lilla spinken, kunde hon efteråt höra att det fanns personer som upplevde den som mycket jobbig. De fanns de som trodde att den egna kommunen (ni förstår Replot hade fyra kompiskommuner som också gjorde samma sak) skulle hamna i blåsväder när allt med ens blev så mycket större. Skulle man fortsättningsvis få det man behövde? Tänk om dom andra var dumma och bara körde på sin linje?

Men tiden gick. Och det funkade. Den stora kommunen hette Korsholm, det vill säga den yttre gränsen. Inom kommunen fanns gränserna på ett sätt kvar. Det är egentligen inget konstigt med det, eftersom vi mänskor är väldigt fästa vid våra rötter. Fortsättningsvis värnade man om sin gamla, kära kommun, och var noga med att den skulle ha vad som tillkom den.

Om vi går tillbaka till den lilla blekfisen, så började hon så småningom i skolan. I egen by. I grannbyarna började grannbarnen i sina skolor. Ni förstår, på den tiden fanns fem skolor i skärgården: Södra Vallgrund, Norra Vallgrund, Söderudden, Björköby och Replot. Dagarna innan skolorna skulle börja såldes många skolväskor i väskfabriken i Södra Vallgrund. Ja, en sån hade vi också! För att kunna betala alla väskor tog föräldrarna sina bankböcker i handen och vandrade iväg till de banker som fanns i flera av de olika byarna. I Replot hade vi Andelsbanken varifrån alla små bleka barn fick en egen bankbok (med några mark inskrivna) och spargris (-flodhäst) när de föddes. Apropå ”gris” var det mycket möjligt att man efter shoppandet av skolväska kurvade in till Replot Hembageri för att köpa sig just det: syltgrisar (helt otroligt, vi hade också ett bageri). För att fira att liten blivit stor.

Och världen fortsatte sin gång. I skolan lärde man sig ännu psalmer utantill och om höstmorgnarna smög man ut i skogen för att titta på flyttfåglarna. I byn där alla pratade svenska flyttade en ny och exotisk familj in, en finskspråkig. Men den familjen förde sina barn till fastlandet där de finska skolorna fanns. Så småningom kom fler finsktalande familjer. Familjer som inte förde sina barn till andra skolor utan knallade iväg till byskolan och på det viset gav dem styrkan i två språk.

Ibland på eftermiddagarna satte man sig i sin lilla Fiat och tog sig in till stan. Med färja naturligtvis, den gula, då fanns ingen bro. I stan var världen jättestor. Och rörig. Men där fanns sjukhuset där den lilla blekfisen med jämna mellanrum måste visa upp sig. Ni förstår, hon var ofta sjuk. Men doktorerna hjälpte och efter varje poliklinikbesök köpte hennes mamma en ostsemla och Trip åt henne i kantinen. Och ibland gick de till lekparken på Skolhusgatan för att leka en stund. Åh så lyckliga stadsbarnen är, tänkte flickan då, som har lekparker.

Och hela tiden rullade tiden obönhörligt framåt. I byn och skärgården blev butikerna färre, likaså skolorna och en efter en lade bankerna lapp på luckan. För så funkar det i livet och världen, allt kostar och vad som går ut måste komma in. Finns balansen inte där  så … schlabamm.

Har ni tänkt på att tid är en besynnerlig sak? Den tar väldigt mycket, men den ger desto mer. Nu är spinken vuxen, men för bara något år sedan när hennes eget barn ännu gick i byskolan, kunde man för första gången ordna mofi (modersmålsfinska), fatta att vi har så många tvåspråkiga barn! Och kan ni tänka er, vi är så lyckligt lottade att vi har barn  i Replot vars andraspråk är spanska, tyska eller engelska! För ett antal somrar sedan satt en not-so-spinkig-anymore-mamma och lyssnade till alla de språk som pratades på simstranden och kände en sådan fröjd … att det inte går att beskriva.

Det sägs att världen krymper, på ett gott sätt. Och samtidigt som den krymper så öppnar den sig. Vi kan ta oss nästan vart vi vill. Våra vänner bor kanske på andra sidan jordklotet och ändå kan vi prata med dem varje dag. Det här gör inte att fasta punkter mister sin betydelse, utan att de kanske är än viktigare än förr. Replot finns kvar för mig. Mitt svenska språk finns kvar. Samtidigt som både Replot och svenskan berikas av mänskor jag inte tidigare mött, språk som förenar istället för att skilja åt.

Själv vill jag arbeta för att bevara just det, men ibland är det svårt att veta hur man ska gå tillväga. Gör man det genom att hålla kvar det som varit, eller gör man det genom att betrakta världen och dess utveckling för att sedan finna sin plats jämsides med alla de andra som finns i den?

Svenskan är ett minoritetsspråk i Finland. Finskan är ett minoritetsspråk i världen. Jag menar –

Vi borde ju kunna hitta det gemensamma intresset här?

Vems ansvar?

En av mina politikerkollegor har vid upprepade tillfällen lyft fram problemet med hur våra äldre som inte längre klarar sig själva har det. Hur de kan tvingas sitta i våta blöjor, smutsiga kläder och vänta på en personal som har svårt att hinna med. En personal som dessutom är starkt reglerad av sparkrav.

Och naturligtvis är det alltid bra, för att inte säga nödvändigt, att lyfta fram sådant som inte är okej. Sådant som går ut över människor som själva inte har kapacitet att rätta till missförhållandena, människor som är utlämnade i våra händer. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att det här är slutresultatet i en samhälleligt mycket större bild. En bild som inkluderar många människor och många beslut. När vi då lyfter fram missförhållandena bör vi göra det på ett sådant sätt som inte ytterligare pekar ut och skadar de yrkespersoner som de facto finns där närmast våra äldre och som varje dag gör sitt yttersta för att de ska ha det bra. Yrkespersoner och medmänniskor som ger allt av sin person och sig själva, men tyvärr inte kan påverka de medel som de har till sitt förfogande.

Idag (17.3) kunde vi i Vasabladet läsa Viktoria Stens personligt skrivna debattartikel kring hur det verkligen är att vara i just den positionen. Vi kunde läsa om varför hon vill arbeta med det hon gör och vad det kräver av både henne och hennes kollegor att finnas där och göra ett så gott arbete som bara möjligt. Något som ändå inte upplevs som tillräckligt och därmed väcker frustration, vilket jag har full förståelse för.

Nu har vi alltså ögonen på problemet, men någonstans i kommunikationen verkar det ha gått fel. Det här är inte bara några personers angelägenhet, utan det här är allas vår gemensamma sak och för att komma vidare måste vi ha samma utgångsläge. Vi kan inte arbeta så att de som gör det konkreta arbetet upplever det som att de skuldbeläggs.

Även om jag idag inte arbetar inom vården har jag bytt min beskärda del av blöjor. Tre år som vårdare av dementa har visat mig de grepp som krävs för att kunna hjälpa någon som är större än mig själv. Som kanske inte vill bli hjälpt, som är rädd och förvirrad. Men efter också många år inom dagvården då jag känt på att byta blöjor av mindre omfång fasttejpade runt sprattlande små barnkroppar, vet jag att skillnaderna mellan dessa områden inte består av enbart blöjans storlek. Jag vet vad Viktoria skriver om.

Men om man ser till min egna andel i hela den här historien är den mer komplicerad än så. Detta har varit min första period som förtroendevald och medlem i vårdnämnden. Jag har suttit där och fattat beslut, det kan åtminstone jag inte komma ifrån även om man ibland kan läsa inlägg av förtroendevalda  som inte riktigt förmår kännas vid att de suttit med i något slag av beslutsfattande vad det än må gälla. Jag får stå för att jag har suttit med och beslutit om budgeter som uppenbarligen inte är tillräckliga men måste rymmas in i den kommunala totalbudgeten. Och det sticker olustigt i mig, även om ekonomin just här kanske inte är hela sanningen.

I Viktorias text kan vi läsa om ett yrkesområde som av många inte uppfattas som tillräckligt lockande. Vi har få unga som vill arbeta inom äldrevården och omsorgen idag varför det är svårt att finna vikarier. Problemet är där större än kommunen: hur ska vi kunna göra dessa utbildningar attraktiva? Och igen en ännu större bild: när ska vårdpersonal någonsin lönemässigt tillfullo ersättas för det arbete som de gör?

På något sätt måste vi nu utan att skuldbelägga gemensamt ta oss vidare. För alla våra äldres skull.