Sången ekar mellan de tjocka stenväggarna när vi tillsammans står upp och sjunger för henne och för alla de 102 år som hon har levt. Jag drar det en gång till för er: Ett. Hundra. Två. Medan vi sjunger sitter hon där vid bordsändan och ler mot oss. Inte bara med munnen, utan också med sina kloka ögon. Min äldsta nu levande släkting, farmors syster.

Runt borden sitter fler av mina släktingar uppradade. En del av dem har jag aldrig träffat förr utan bara hört berättas om, ändå är igenkänningsfaktorn hög. I någras ansikten ser jag mina ansiktsdrag. Mig själv om några tiotal år. I andras sångröster hör jag min egen röst, som helst undviker de allra högsta tonerna och mår som bäst i det låga registret. Och jag anar att de spridda skratt som hörs är orsakade av en humor som långt påminner om min. En humor och en självironi som hjälper oss när vi ska ta oss vidare genom alla de dagar vi möter. Både de bra dagarna. Och dagarna då ingenting vill bli till något: those crappy days.

Tänk att två mänskor kan bli så många. Till och med fler än de som en lördagskväll i oktober sitter här. Många har inte haft möjlighet att ta sig hit och många finns inte med oss längre. Men trots att skaran stadigt decimeras, är de alla ändå högst närvarande i kvällen. Och betryggande är, att samtidigt som vi i ena änden av skalan minskar i antal, så kommer nya små skrikungar i skalans andra ände. Livslopp. Kretslopp. Vad man än vill kalla det. Och hur man än vrider och vänder på det.

Så är det ganska fascinerande.