Eftersom det kändes som om det var sju långa och svåra år sedan vi senast såg den lilla myran (ja, jag är medveten om att hon bara är två månader, men här snackar vi upplevd tid) bestämde vi oss för att ikväll var det äntligen dags. Gamlamommo och gammelmoster skulle tillsammans åka dit. Klockan halv sju. Men några minuter före jag skulle gå ut och starta bilen dök min gamle far upp. Lagom uppklädd och mer än lagom yster yrde han runt mig som i tankarna redan befann mig på vägen till grannbyn. ”Vart ska du då?” frågade jag. Jag ska också åka med! Jag ska hälsa på lilla myran! svarade han. Nej det ska du inte, sa jag då obönhörligt, jag har bara lovat mamma (vi har nämligen en alldeles egen jargong, min pappa och jag).

Så medan jag startade bilen traskade han moloket tillbaka nerför backen. Själv körde jag ner för att sedan tuta och på det viset påkalla mammas uppmärksamhet (eller egentligen tutade jag bara för att jag vet hur irriterad hon blir när man gör det). Precis när jag honkat klart insåg jag att jag hade glömt min mobil. Snabbt upp med bildörren och sen iväg tillbaka uppför backen. Joggandes den här gången. Ner igen och där sitter mamma precis som hon ska, fastspänd i framsätet. Ingen pappa dock.

”Men var är han nu då?” frågade jag. Nej du sa ju att han inte får komma med så han gick in. Va? Jag SKOJADE ju bara! Men samtidigt som jag gjorde helt om för att inleda språngmarsch nummer två och hämta den lättstötte gamle mannen viskade mamma: Kolla i baksätet. Och vad hittar jag där? Jo en 79-årig man som vågrätt knycklat in sig i baksätet. Hårt kämpandes för att hålla tillbaka ett skratt som trots hans ansträngningar växer sig allt starkare innan det slutligen bryter ut.

Jag vet att det sägs att man ska bevara barnasinnet. Men ibland undrar man om inte vissa mänskor har lyckats för bra med den grejen.