… en hel eftermiddag med sex stycken Star Wars inspirerade blixtsnabba små killar. Här swoooshades fram och tillbaka i korridoren. Det viftades med lasersvärd och arrangerades bakhåll. Och ingen blev osams och ingen grät! Med olyckssaldot en minor smäll på nosen för den ene lille kämpen kände vi oss ganska nöjda. Eller åtminstone modern till festfixaren var nöjd. Bra jag. Det var så bra att jag på kvällen belönade mig själv med lite rött från Spanien medan jag njöt av att tystnaden sänkte sig i huset. Och missförstå mig rätt: på ett subtilt självplågande vis njöt jag också när ljudnivån var som högst. Mina öron må ha gråtit en skvätt, men mitt inre var oh so joyful. Jag är nämligen fullt och fast övertygad om att små pillemariska pojkar är jordens salt.

Ibland när sonen och jag blir riktigt till oss och bryter ut av kärleksförklaringar till varandra brukar jag säga till honom att han är mitt bästa barn. Men ÅÅÅÅÅÅÅHHH mamma säger han då, det är klart att jag är, jag är ju ditt enda barn! Men då kontrar jag med att säga att alla barn är sina föräldrars bästa barn. Även om föräldrarna i fråga har sanslöst många barn så tror jag att varje enskilt barn är det bästa. Så fungerade det åtminstone hos oss när vi tre systrar växte upp. Ingen tvekan om saken, vi var alla one of a kind och fick ofta höra det.

Efter gårdagen planerar vi sålunda inga stordåd in this part of the galaxy. Så Darth – det är bäst att du håller dig borta!

/ Linda