Vem släckte lyset

Tänk er en mänska som kan somna var som helst. Som sätter sig ner i valfri stol, soffa, eller bil för att ögonblicket senare sova djupt. Verkligt djupt, utgående från volymen på de snarkningar som avges. Ser ni mänskan framför er? Det är min pappa. Som små hjälptes vi alla åt att hålla honom vakna när vi var bortbjudna. Små fingrar grävde sig in mellan hans revben närhelst vi såg att insomningsögonblicket var nära. Röster höjdes diskret för att se till att han hölls bland de medvetnas skara. Och helt ärligt, jag trodde inte att det fanns fler än en av den typen av mänskor. Ända tills jag mötte den person som jag nu under en hel del år delat livet med. Vi kan kalla honom ”min man”.

Å ena sidan är jag glad för att det finns mänskor som har en sådan fantastisk förmåga att koppla av. Att lösgöra sig från allt det som bekymrar en och för en stund låta sig svepas iväg till drömmarnas land. För att några minuter eller en halvtimme senare vakna upp som en ny och bättre version av sig själv.

Å andra sidan – och det är den sida som tyvärr oftast framträder – blir jag alldeles fruktansvärt arg. För att inte säga avundsjuk så att det gnisslar i tänderna över att det här är möjligt. Hur och varför kan och får de göra så? I mina elakaste ögonblick tänker jag att det säkert beror på att de har så LITE information i sina huvuden och att det därför är så lätt att stänga av det. Alternativt att hela huvudkonstruktionen måste vara mycket GLES eftersom det går så snabbt att tömma.

Men sen lugnar jag mig. För jag vet ju att det inte är så. Båda två är mycket skärpta och smarta personer och nu råkar det bara vara så att dom är förunnade att här eller där enkelt skapa sig en liten frizon på några minuter. Så jag måste väl (också den här gången) ta det som en kvinna och skjuta ilskan och avundsjukan åt sidan.

Fan.

/ Linda