Den senaste tiden har det skrivits en hel del om fasader. Om hur man på sociala medier ofta vinklar inte bara de bilder man lägger upp, utan också den text man skriver. Själv kanske man föredrar att se det just så: som en vinkling. Ett medvetet val man  gör. Medan andra kanske tar till hårdare ord och säger att man på ett sätt ljuger och att alla lögner är förkastliga. Och ja det kan ju hända att man någon gång gör, blåljuger. Men finns det verkligen inga förmildrande omständigheter?

Det finns en man vid namn Per Grankvist som i boken Lögnarna – om hur och varför andra människor ljuger,  har tittat närmare på lögnen som sådan, eller snarar på hur och varför vi ljuger. För han menar faktiskt att vi alla gör det. Lägger på lite, drar ifrån, skarvar, modellerar om. Ibland kanske för att göra en god historia bättre. Ibland för att få oss att framstå som lite duktigare, snyggare eller smartare. Vi filtrerar så att säga verkligheten och det han vill få oss att förstå är att alla (som sagt) gör det. Ja, det kan vara både harmlöst och oskyldigt och fylla någon slags funktion. Men det viktigaste för oss själva är att vi lär oss förstå varför vi ljuger och framförallt förstå i vilka lägen det absolut är bäst att låta bli. Han menar också att det för vår egen skull och välmående är bra att kunna se genom andras lögner, att avslöja dem.

Med det sagt ska jag gå och slänga i en tvättmaskin (lägga mig på soffan) grovstäda hallen (läsa en bok) för att sen jogga min söndagsmil (äta frukost nummer två).

Skön söndag till er! (det påståendet var sant)