Vi lever för framstegen. För våra barns första leende (även om förståsigpåarna säger att det orsakas av ont i magen). För den första gång de svänger sig eller börjar krypa (spelar ingen roll åt vilket håll, all rörelse är bra). Och deras första stapplande steg (ett steg fram och tretti steg bak). Men det som vi kanske mest ser fram emot är de första orden. Stunden när vi får höra ett mamma eller pappa och därefter alla andra möjliga och omöjliga ord som i en strid ström följer på det. Tycka om, dumma dig, vill, vill inte…

Genom orden lär vi känna dessa små mänskor på ett helt annat sätt. Vi berättar, pratar och får svar. De berättar, pratar och får svar. Och medan vi gör vårt bästa för att försöka lära dem allt det som vi tror att de behöver veta, så lär också de oss. Om hur det är att vara barn idag, i en värld där så mycket sker. Många gånger samtidigt.

Naturligtvis är målet att de ska växa upp till självständighet. Vi uppmuntrar, stöder och om inget annat hjälper: lockar och drar. För det är vår uppgift. Och för varje steg i rätt riktning växer vår stolthet. Titta vad dom kan! Gör! Vilka coola/snälla/empatiska personer dom blivit! Och allt går så snabbt när riktningen bär framåt. Tiden. Åren. Schlabamm! Sen står man plötsligt där och undrar.

Vad var det egentligen som hände?