Titta här! sa han, samtidigt som han bestämt tryckte ett förstoringsglas i handen på mig. Jag tyckte precis att jag kände två skarpa kanter, ser du något konstigt?! Men nej, trots att jag lydigt kikade genom förstoringsglaset såg jag inget avvikande. Förutom förstås det faktum att hans vanligtvis mycket små blå ögon nu såg gigantiska ut. Uppspärrade som dom var där på andra sidan av det runda glaset.

Ser du faktiskt inget? Du vet väl att det här är ett förstoringsglas och inget försmåningsglas?! ”Ja pappa, jag vet det. Men jag ser ändå inget, allt verkar faktiskt vara okej.” Och med det konstaterandet avslutade vi den improviserade ögonundersökningen och patienten traskade något lugnare iväg hemåt.

Efteråt slog det mig att det inte skulle vara alldeles fel att ibland ha ett försmåningsglas att ta till. Speciellt när de egna bekymren börjar kännas så stora att man inte riktigt vet hur man ska få grepp om dem. Hade man då bara ett försmåningsglas skulle man enkelt kunna få bekymren mer överskådliga och förhoppningsvis också mer lätthanterliga. Fatta, här snackar vi justering av perspektiv, big time! (korr: small time)

Var finns närmaste återförsäljare, någon?