Det finns många fördelar med att ha barn. De kan hjälpa en att städa. Cykla till butiken och handla den där mjölken som alltid tar slut. Eller klippa gräs. De kan också fungera som humörhöjare när de berättar för en att man är den bästa mamman som finns. I teorin alltså, i praktiken fungerar det inte alltid sådär helt smärtfritt.

En annan stor fördel är att man får visa dem och introducera dem i sånt som man själv uppskattar och har uppskattat. Förslagsvis musik, litteratur eller motorsport och på det viset hjälpa dem att hitta sig själva och bli bra typer. Men ni minns kanske hur vi under biologilektionerna i skolan pratade en hel del om arv, miljö och vad det är som egentligen formar oss? Eftersom man inte kan vara riktigt säker på hur det förhåller sig med det, har jag kommit fram till att det kanske är säkrast att utöver arvet och miljön utöva en viss form av – hur ska jag uttrycka det diplomatiskt – mild indoktrinering. Mild eftersom man ju inte vill skapa någonslags MiniMe, utan med fördel en person som också kan tänka själv.

På tal om att ”tänka själv” beslöt jag att det får mitt barn göra efter att vi varit på Robbie Williams konsert i Tammerfors. Fram tills det tog jag hand om det hela. Jag kom över biljetter på FB-loppis. Kollade upp parkeringsmöjligheter. Införskaffade öronproppar och engångsregnrockar (inte den typen som ser ut som ni vet vad jag menar, utan mer ponchoaktiga). Och eftersom det ännu inte är lagligt att nattetid låta 12-åringar övningsköra mellan Tammerfors och Replot, bokade jag ett rum vid Ikalis badhotell: så kan vi bada dagen efter, det blir väl bra? 

Och det blev det. Glatt rattade vi iväg till Tammerfors. Åt glass halvvägs och körde sen vidare. Medan Robbie övade skalor åt vi pizzabuffet vid Rax (modern ville ha något mera … matigt, men under indoktrineringsresor är helhetsintrycket viktigt). Sen traskade vi över gångbron till stadion. Väntade. Och väntade. Ända tills Erasure började spela och exalterad mor återupplevde 80- och 90-talet medan barnet stillsamt medgav ”går väl att lyssna på”. Sen väntade vi lite till. Och så kom Robbie.

Han var något äldre, vem är inte det? But still going strong. Och någon timme senare hade jag lyckats. Efter hög volym och musik som i takt med hjärtslagen vibrerade i hela kroppen. Och efter fyrverkerier, konfettiregn och roligt mellansnack, så hade jag kanske inte format ett Robbiefan, men en konsertmänska. Någon som uppskattar hela upplevelsen.

Varför bild av Batman? Because I dit it.