”Nej där du kan du inte ha din cykel, det är treornas och fyrornas cykelställ!” sa en liten kille förnumstigt. Det var min sons första dag i skolan, vi hade cyklat dit tillsammans och uppenbarligen inleddes hans nioåriga läroplikt med ett grovt etikettsbrott. Trots att inga skyltar eller anvisningar fanns hur eller var det är tänkt att man ska parkera sin cykel så lyckades han parkera på fel ställe. Men inga problem! Den lilla killen som upplyst oss om det hela pekade snällt ut vilken cykelställning alla små gulisar skulle ta sig till och med det var friden återställd.

Men alltid löser det sig inte så lätt. Det finns gånger när alla inblandade tar på näsan. Både den som inte var medveten om vad som gäller och den som känt sig tvungen att påpeka hur man här brukar göra. Hur man alltid har gjort. Och med det skapas ett ganska taskigt utgångsläge för nya relationer. Vare sig de relationerna finns i arbetslivet, skolan, föreningslivet, politiken eller i andra nya sammanhang där man rör sig.

Med respekt för väl inarbetade system. För beprövade metoder. För grundmurade åsikter. Så vill jag peta in en liten påminnelse om att dessa oskrivna regler benämns oskrivna av en orsak.  För den som kommer som ny finns det ingen chans i världen att man skulle kunna vara insatt i systemet. Då behövs mänskor som lotsar in. Som tar sig tid att förklara och berätta. Men som även är öppna för nya tankar och idéer om hur saker och ting kunde göras. Vem vet vad som skulle kunna komma av det?

Om det så bara är ett wild and crazy alternativ till var man kunde parkera sin cykel.