Eftersom jag den här gången skulle få sällskap på min resa ner genom detta glesbebyggda och novembermörka land, så inleddes förberedelserna redan igår. Med genomsökning av gult hus efter allt som man av någon anledning kan tänkas behöva på en treochenhalv-timme evighetslång tågresa. Med laddning av diverse elektronisk utrustning (efter att man lokaliserat alla laddare). Men framförallt, med laddning av matsäck.

Hunger är nämligen inget att leka med. Det är dödligt allvar när en medelålders mamma och en son som befinner sig fem före tonåren blir hungriga. Samtidigt. Egentligen borde vi vara försedda med blodsockervarnare båda två. Eller helst flera varnare jämnt utspridda över kroppen, för att om möjligt helgardera oss.

Så vi hastade iväg till den lokala butiken och shoppade godis. Dricka. Och för syns skull också två bananer. Vi vill ju inte att någon ska tro att vi lever blott och enbart på socker. Sen balanserade vi upp bananerna med masstillverkad pepparkaksdeg samt dito kristyr, för att efter det hasta iväg tillbaka hemåt och tillverka några plåtar pepparkakor.

Och här sitter vi nu, nästan framme i Helsingfors. Fulla med choklad. Lite banan. Många pepparkakor. Och ett antal masstillverkade smörgåsar som vi köpte i tågets restaurangvagn. Man kan ju nämligen inte komma ihåg allt och smörgåsarna tillhörde den kategori som vi osannolikt nog lyckades glömma. Det torde alltså inte föreligga någon risk för att blodsockernivån blir för låg.

Någonsin igen.