År 1972 föddes ett litet flickebarn i Replot kommun. Ska vi vara ärliga räcker kanske inte ”litet” som adjektiv, rent ynklig var hon. Men håret var kritvitt och så pass rikligt ändå, att barnmorskorna fäste en liten rosett i det så att hennes föräldrar skulle kunna urskilja henne mot den ljusa madrassen.

Ungen växte så sakteliga till sig, och redan året därpå flyttade hon in i en ny kommun, Korsholm. Och kan ni förstå, flytten gick så smidigt att hon inte ens behövde byta blöjleverantör eller adress. Fortsättningsvis kom hennes Vasablad till rätt postnummer och i rätt postlåda. På samma sätt anlände de vykort som man ännu på den tiden sände till varandra, i postlådan. Tänka sig, Posten som det då ännu hette, behövde inte göra några experiment för att det hela skulle funka! It just did. En bidragande orsak till det var kanske att på den tiden fanns det till och med ett postkontor i Replot. Ett kontor där man inte behövde slicka sina frimärken själv, där fanns istället en fuktig rund dyna som man kunde trycka frimärket mot för att sen limma fast det på kuvertet. Posten låg i samma hus som Handelskompaniet, eller Kompani som vi sa, en av flera butiker i Replot (japp, vi hade fler än två). Och en bank. Så var det förr i tiden.

Nåväl, även om flytten inte innebar några större utmaningar för den lilla spinken, kunde hon efteråt höra att det fanns personer som upplevde den som mycket jobbig. De fanns de som trodde att den egna kommunen (ni förstår Replot hade fyra kompiskommuner som också gjorde samma sak) skulle hamna i blåsväder när allt med ens blev så mycket större. Skulle man fortsättningsvis få det man behövde? Tänk om dom andra var dumma och bara körde på sin linje?

Men tiden gick. Och det funkade. Den stora kommunen hette Korsholm, det vill säga den yttre gränsen. Inom kommunen fanns gränserna på ett sätt kvar. Det är egentligen inget konstigt med det, eftersom vi mänskor är väldigt fästa vid våra rötter. Fortsättningsvis värnade man om sin gamla, kära kommun, och var noga med att den skulle ha vad som tillkom den.

Om vi går tillbaka till den lilla blekfisen, så började hon så småningom i skolan. I egen by. I grannbyarna började grannbarnen i sina skolor. Ni förstår, på den tiden fanns fem skolor i skärgården: Södra Vallgrund, Norra Vallgrund, Söderudden, Björköby och Replot. Dagarna innan skolorna skulle börja såldes många skolväskor i väskfabriken i Södra Vallgrund. Ja, en sån hade vi också! För att kunna betala alla väskor tog föräldrarna sina bankböcker i handen och vandrade iväg till de banker som fanns i flera av de olika byarna. I Replot hade vi Andelsbanken varifrån alla små bleka barn fick en egen bankbok (med några mark inskrivna) och spargris (-flodhäst) när de föddes. Apropå ”gris” var det mycket möjligt att man efter shoppandet av skolväska kurvade in till Replot Hembageri för att köpa sig just det: syltgrisar (helt otroligt, vi hade också ett bageri). För att fira att liten blivit stor.

Och världen fortsatte sin gång. I skolan lärde man sig ännu psalmer utantill och om höstmorgnarna smög man ut i skogen för att titta på flyttfåglarna. I byn där alla pratade svenska flyttade en ny och exotisk familj in, en finskspråkig. Men den familjen förde sina barn till fastlandet där de finska skolorna fanns. Så småningom kom fler finsktalande familjer. Familjer som inte förde sina barn till andra skolor utan knallade iväg till byskolan och på det viset gav dem styrkan i två språk.

Ibland på eftermiddagarna satte man sig i sin lilla Fiat och tog sig in till stan. Med färja naturligtvis, den gula, då fanns ingen bro. I stan var världen jättestor. Och rörig. Men där fanns sjukhuset där den lilla blekfisen med jämna mellanrum måste visa upp sig. Ni förstår, hon var ofta sjuk. Men doktorerna hjälpte och efter varje poliklinikbesök köpte hennes mamma en ostsemla och Trip åt henne i kantinen. Och ibland gick de till lekparken på Skolhusgatan för att leka en stund. Åh så lyckliga stadsbarnen är, tänkte flickan då, som har lekparker.

Och hela tiden rullade tiden obönhörligt framåt. I byn och skärgården blev butikerna färre, likaså skolorna och en efter en lade bankerna lapp på luckan. För så funkar det i livet och världen, allt kostar och vad som går ut måste komma in. Finns balansen inte där  så … schlabamm.

Har ni tänkt på att tid är en besynnerlig sak? Den tar väldigt mycket, men den ger desto mer. Nu är spinken vuxen, men för bara något år sedan när hennes eget barn ännu gick i byskolan, kunde man för första gången ordna mofi (modersmålsfinska), fatta att vi har så många tvåspråkiga barn! Och kan ni tänka er, vi är så lyckligt lottade att vi har barn  i Replot vars andraspråk är spanska, tyska eller engelska! För ett antal somrar sedan satt en not-so-spinkig-anymore-mamma och lyssnade till alla de språk som pratades på simstranden och kände en sådan fröjd … att det inte går att beskriva.

Det sägs att världen krymper, på ett gott sätt. Och samtidigt som den krymper så öppnar den sig. Vi kan ta oss nästan vart vi vill. Våra vänner bor kanske på andra sidan jordklotet och ändå kan vi prata med dem varje dag. Det här gör inte att fasta punkter mister sin betydelse, utan att de kanske är än viktigare än förr. Replot finns kvar för mig. Mitt svenska språk finns kvar. Samtidigt som både Replot och svenskan berikas av mänskor jag inte tidigare mött, språk som förenar istället för att skilja åt.

Själv vill jag arbeta för att bevara just det, men ibland är det svårt att veta hur man ska gå tillväga. Gör man det genom att hålla kvar det som varit, eller gör man det genom att betrakta världen och dess utveckling för att sedan finna sin plats jämsides med alla de andra som finns i den?

Svenskan är ett minoritetsspråk i Finland. Finskan är ett minoritetsspråk i världen. Jag menar –

Vi borde ju kunna hitta det gemensamma intresset här?