SanningssägarTourettes

Även om jag kan häva ur mig nästan vad som helst till min familj och mina närmaste vänner, så är jag väldigt mån om vad jag säger eller skriver till andra mänskor. Oftast tänker jag att det är en bra grej med mig, medan jag andra gånger kan bli vansinnigt frustrerad över hur förbannat svårt jag gör allting. Och alldeles extra arg på mig själv blir jag när jag ser hur en del mänskor tar sig friheten att spotta ur sig vad som helst till personer de inte känner. Varför ids jag då bemöda mig om att tassa på tårna och uttrycka mig så luddigt att den jag just då kommunicerar med inte ens fattar vad vill?

Hur dumt är inte det, på en skala.

Förutom det att man inte fattar vad jag menar har mitt mumlande den effekten att när jag en gång kommer så långt att jag faktiskt får ur mig något, drabbas jag av SanningssägarTourettes. Och guess what? Den är här igen. Nu efter en kommentar som jag fick på mitt senaste inlägg. Det handlar om debatten kring ”bevarandet av det finlandssvenska”, och en aktiviströrelse med basen i Umeå och Korsholm. En rörelse som inte bara gjort mig ledsen och skämsig, utan mellan varven till och med skrämt mig.

Nåväl, kärnan i aktiviströrelsen är (obs: starkt förenklat och som jag förstår det) att min hemkommun till varje pris måste bevaras. Om den går samman med grannkommunen dras mattan för alltid undan de finlandssvenska muminfötterna.

Låt mig först säga att ingen kan ta ifrån mig min finlandssvenska identitet, inte heller stoltheten över att vara finlandssvensk eller viljan att arbeta för det svenska. Men hur finlandssvensk jag än är så kvarstår det faktum att jag lever mitt liv i Finland där vi har två officiella språk: finska och svenska. Naturligtvis är det min rättighet att bli bemött på svenska, men det är också min skyldighet att kunna bemöta andra på finska.

Förutom finska och svenska hör vi i dag många andra språk. Själv jobbar jag nu i ett projekt kring integration och förstår kanske bättre än förr hur viktigt det är att vi alla har en vilja att kommunicera och mötas. Inte bara hävda våra rättigheter utan också våga gå över våra personliga gränser och på riktigt försöka förstå varandra.

Därför har jag mer än en gång blivit sårad (läs: rent av förbannad) då det påstås att jag och andra SFP-are med mig vill avskaffa svenskan, när det vi istället gör är att se på olika sätt att bygga ett samhälle för alla.

Punkt.

Lycklig, någon?

Hur lyckliga är vi finländare egentligen, på en skala? Mycket lyckliga verkar det som, åtminstone  enligt FN-rapporten World Happiness Report. I deras årliga mätning har det  nämligen konstaterats att vi inte bara är de lyckligaste blåvita prickarna i världen, utan också att här finns de lyckligaste invandrarna. 

I detta vårt fosterland borde alltså mungiporna ständigt vara fästa vid våra frusna öron och glada skratt eka mellan de snötyngda granarna. Borde, skriver jag. Men det känns som om det skulle vara ganska sällan som det sist och slutligen förekommer. Har vi missat något? Vet vi kanske inte hur det förhåller sig? Själv skulle jag vilja slå ett försiktigt slag för det senare, eftersom det verkar som om vi inte alltid tänker på hur bra vi faktiskt har det.  Jamen om vi inte är medvetna om det, hur kan då resten av världen slå fast att vi verkligen är dom lyckligaste?

Jo: i en undersökning har man kikat närmare på sex nyckelvariabler som sägs vara avgörande för välmående/well-being: inkomst, socialt stöd, frihet, förtroende, generositet och förväntad frisk livslängd. För vår del har vi kachingat in höga poäng för alla variabler. Ändå kan man mellan rapportraderna läsa att vi inte ska brösta upp oss alltför mycket, eftersom skillnaderna mellan topp-tio länderna är försvinnande liten. Till ett annat år kan vi snabbt som attan petas ner på skalan.

Men innan vi ger ifrån oss tronen kanske vi kunde passa på att försöka se på oss själva med världens ögon?

Helt ute och cyklar kan de ju inte vara.

 

”Jättekul”

huʹmor (engelska humour ’skämtlynne’ m.m., av latin huʹmor ’vätska’; betydelseutvecklingen hänger samman med föreställningar inom den äldre läkarkonsten om ett samband mellan kroppsvätskor och temperament),

  1. som karaktärsegenskap: sinne för det roliga, förmåga att identifiera och med visst nöje acceptera tillvarons ofullkomligheter;
  2. som genre: konstprodukter (i tal, skrift, bild och ton) vars huvudsyfte är att locka konsumenten till skratt eller leende.

Igår och idag har vi fått läsa om ett gäng med förhållandevis unga män som haft kul på trappan till Domkyrkan i Helsingfors. Ett gäng som säger sig ha till uppgift att vara ”politiskt inkorrekta” och att de ibland ”måste säga saker som förfärar folk”. Det här har de nu förverkligat genom en kort film som sprids på nätet. Om själva tidpunkten för filmandet uttrycker sig deras blöjförsedde talesperson så här: att de ”hade jättekul” och inte kunde ”minnas när vi skulle ha haft roligare”.

Och det kan man ju kanske tycka är bra, åtminstone för deras skull. Att de har fått skoja till tillvaron en stund. Sånt är nämligen viktigt för att man ska må bra. Men om man ser närmare på resultatet av deras roliga timme och filmen som de delar med sig av, så förhåller sig det inte på samma sätt med tittarna, de har inte roligt. Varför? Man har nämligen missat en väsentlig del av hela humorkonceptet: vars huvudsyfte är att locka konsumenten till skratt eller leende. 

Men det här förstår man då inte, att man kan reagera så kallsinnigt. De har till och med blivit besvikna på finlandssvenskarna som visat en ”annan sida”. Finlandssvenskar som inte bugar, tackar och tar emot utan svarar med ”osakligheter och svordomar i sociala medier.” Vad var det då för reaktion som man ville ha?

Om man verkligen velat att vi som tittare skulle ha reagerat som man traditionellt gör på humoristiska inlägg, dvs med skratt men också eftertanke, borde man kanske ha tänkt på att humor tvärt emot vad många tror – är en svår konst att utöva. Alltför lätt blir det hela fel, många gånger när man förbiser två av de mest grundläggande sakerna: humor är smart och humor hånar inte. Humor driver med, ja, men hånar inte. Det finns en fin gräns däremellan och det är en konst att på ett väl avvägt men ändå humoristiskt sätt lyfta fram svåra ämnen.

Det man i filmen verkligen lyckades med är att håna de flesta: kyrkan och finländarna, såväl de svensk- som finsktalande. I humor är det nämligen också viktigt att man ska kunna identifiera sig själv och jag tror att det är få av oss som på riktigt ser sig själva kräla där på trappan och lika få som skulle kunna ställa sig med piskan.

Så hur ska vi på ett konstruktivt sätt gå vidare från det här? Och på något vis sakligt diskutera hur vi på riktigt vill och ska ha det i Finland? Det är ju trots allt vårt gemensamma land och gärna skulle vi ju få det att fungera på bästa möjliga sätt. Tyvärr har jag inte det svaret, men kunde vi kanske komma överens om att låta bli filmkamerorna?

Åtminstone tills vi har ett riktigt manus att komma med.

Det kokar i Finland idag

Under dagens lopp framkommer alltmer att det inte bara är julgrytorna som kokar i bygderna, här kokas även annat. En del förmodligen omedvetet, men alltför mycket medvetet. Det mest iögonenfallande är kanske att man i vissa grytor inte ens bemödat sig om att lägga i alla de ingredienser som krävs för att slutresultatet ska bli gott. Istället har man valt bort sådant som många av oss vet inte bara behövs – utan är absolut nödvändigt för slutresultatet.

Huvudkockarna själva menar att tidtabellen varit alltför pressad för att man skulle ha hunnit köpa in de avgörande ingredienserna – och då kan man ju fråga sig om det kanske inte hade varit bättre att spara kockandet tills man har den tiden? Hur har man ens kommit på tanken att försöka bjuda på något halvfärdigt?

I Helsingin Sanomat lyfts orsakerna till den bristfälliga grytan fram, Vasabladet och Hufvudstadsbladet gör detsamma. Tillsammans förundras man över bristen på insikt och förundras över att man kan komma så långt i sin karriär som kock utan att varken kunna eller ens vilja läsa recept. Man förundras också över att man inte tagit till sig den hjälp som erbjudits från mer erfarna kockar vars uppgift det faktiskt är att övervaka alla anrättningar av den här typen.

Det är spännande tider, i restaurangbranschen. Hur mycket mat kommer vi att tvingas slänga? Och vad händer det med kockarna? Är det tillräckligt för dem att gå om kursen i Vikten av att följa recept – eller kommer de att behöva söka sig nya karriärer?

Fortsättning följer.