Min mamma föddes år 1941. Under sina första år såg hon inte så mycket av sin pappa, eftersom han då var inkallad och posterad långt hemifrån. De minnen hon har kvar från den tiden är inte många men desto viktigare. Ett av de käraste är ett vykort på vilket en kort hälsning har skickats från pappa till lilla Karin, där blyertstexten snart håller på att ge vika för tiden. Många barn fick tyvärr inte hem sina fäder igen, men mamma var så lyckligt lottad att hennes pappa så småningom fick och kunde återvända till familjen.

Som liten men stark nation har Finland och vi finländare alltid varit stolta över att vi blev självständiga och lyckades behålla det så, trots drabbningarna i Vinter- och fortsättningskriget. Och i år får vi fira hela 100 blåvita år.

Här inledde vi firandet redan igår vid skolans programafton tillägnad hundraåringen. Med uppklädda barn och bandprydda marskalker. Med fnissande lagom nervösa små skådespelare, barn som på scenen justerade strumbyxor och med engagerade förmågor som sjöng så det skrällde om det. Med dramatiseringar och tillbakablickar genom historien där vi träffade allt från Lordi och Leijonat till Fredrik Karl av Hessen och Tarja Halonen. Avslutningsvis steg vi alla upp och sjöng tillsammans Vårt land, vårt land. Och vet ni, aldrig har jag känt mig mer finländsk än då.

Själv tror jag inte att tiden står stilla. Jag tror inte på att vi bygger en framtid genom att hela tiden se bakåt. Men jag tror på vikten av att vara tacksam. Av att uppskatta det som genom åren har gjorts för att just vi ska kunna leva på det goda sätt som vi idag gör.

Tack.