Idag sponsrade jag finska staten med 40 euro. Tyvärr gjorde jag det inte av spontan och uppriktig givmildhet. Ej heller av uppoffrande och osjälvisk önskan om att få fosterlandet Finland på fötter igen. Nej jag gjorde det krasst nog för att jag … måste.

Som ni alla säkert känner till så finns det stunder när man gör sitt bästa för att slingra sig och undkomma saker av mindre trevlig karaktär. Ett tillvägagångssätt som också var min första reaktion efter att ha hittat en snyggt ihopvikt böteslapp inkilad under bilens vindrutetorkare. Frustrerat inspekterade jag gatan både bakåt och framåt varefter jag snusförnuftigt konstaterade att här fanns minsann inget förbudsmärke! Sen tittade hela mitt förorättade jag snett till höger om bilen, lyfte blicken en anings aning – och insåg att jag lyckats parkera exakt bredvid det mycket kännspaka trafikmärket parkering förbjuden. Exakt. Så jag bet ihop. Och överlämnade en del av mina glest förvärvade slantar till polisväsendet.

Sen tänkte jag på att det är precis så här det ofta är när man kommer något (förslagsvis trafikmärken) men även någon (exempelvis mänskor) för nära: det blir svårt att se klart. Dels av uppenbara orsaker (som jämförelse kan ni försöka spana in er egen näsa och se hur bra det lyckas) men också beroende på att man inte så gärna vill hitta fel hos det eller den som står en nära. Kanske det vore en god idé att med jämna mellanrum ta ett steg tillbaka för att försäkra sig om att det verkligen är den riktiga bilden som man ser framför sig? Framförallt försäkra sig om att det är hela bilden man ser, med allt vad det kan innebära.

Åtminstone borde jag göra det när bilen ska parkeras. Det blir billigare så.

/ Linda