Så synd om mig

Det finns dagar och kvällar när man är på topp. När det inte finns någonting som kan rubba en. Inte ens en sketen millimeter. Sen finns det andra dagar när livet inte är så där hoppsanhejsan. När huvudvärken smyger sig på, frossan gör så att man knappt hålls i soffan. Och febern gör sitt bästa för att nå nya, högre och mer avancerade höjder. Samtidigt som syretillförseln långsamt stryps och det blir tyngre att andas. Typ som ikväll då.

Den här typen av kvällar har den 23 augusti i nådens år 2016 fått en ny benämning: Idolkvällar. Varför? Jo för att undertecknad av naturen är världens sämsta Idol-tittare. Jag lider något så fruktansvärt med alla de unga (och äldre) mänskor som går in där framför juryn, och alltför många gånger inte har en realistisk bild av sig själva och sin (bristfälliga) sångförmåga. Jag kvider, plågas och blundar medan jag håller händerna för öronen. Och blir alldeles ifrån mig över tanken på att ingen, ingen, har stoppat dem! Att ingen har funnits där så mycket för dem att de på ett konstruktivt sätt kunnat säga att Idol inte är rätta stället för dem. Att dom hellre ska göra något annat, något som de är bra på. Istället för att låta sig förödmjukas inför miljoner tittare. Och kanske först och främst sagt åt dem att lyckan på jorden inte är att bli artist.

Men på grund av risigt allmäntillstånd låg jag alltså fjättrad där framför TV:n. Att svänga sig bort från den gjorde ont. Att hålla för öronen gjorde detsamma. Fjärrkontrollen låg tre kilometer bort så för att greppa den hade jag tvingats stiga upp. Förstår ni dilemmat? En risig kväll uppgraderades på nolltid till risig kväll 2.0. Och det var jättesynd om mig. Ända tills sista reklampausen då jag äntligen lyckades pallra mig upp. Men mest synd tror jag ändå att det var om alla de stackare som ingen hade bemödat sig att berätta för att de ska hållas hemma och fundera ut vad dom är riktigt riktigt bra på. Vad de skulle trivas att syssla med. Vad de gör när de mår som bäst. Och att de tycker om dom som dom är.

Fast de inte kan sjunga.

Denna dagen – ett liv

… för att låna några bevingade ord av Melker Melkersson. Jag har visserligen lånat dem många gånger förr, men det är bara för att de lämpar sig så otroligt väl för en del av de dagar man möter här i livet. Under det senaste dygnet drog jag dessutom till med en alldeles ny version av tematiken och inledde djärvt med Denna natten – ett liv innan jag gick över till thö day-theme. Det blev en mycket större utmaning att inleda dagen med lagom små och rödsprängda ögon; en panna som bultade i otakt till mina av-bristen-på-sömn-stapplande hjärtslag och en sunkig pyjamas. Hur kan en sådan dag bli? Hmm, vad ska jag säga? Jobbig?

Nåväl. First things first. Vi inledde senaste natt med lämplig dos febernedsättande. Detta för att natten ifråga skulle bli så behaglig som bara möjligt för den lille ätteläggen. Behagligheten höll i sig ganska precis tre timmar, innan han för egen maskin åter igen värmde upp hela sovrummet. Detta, mind you, samtidigt som han hostade så att sängbenen skallrade. Sånt tycker inte mammor om. Mycket hellre skulle mammorna ifråga  värma rummet med egen kropp och hosta tills lungorna hoppade ur bröstet. Hellre det än att se deras små plågas.

Modern kravlar sig alltså ur sängen, vinglar fram till köket och blandar ihop mommos-dunder-svartvinbärs-varm-saft-med-honung. Laddar upp med mer febernedsättande och vinglar sedan tillbaka till det lilla barnet som nu förflyttat sig till föräldrarnas säng. Natten tog inte slut där men jag besparar er detaljer. Om vi säger som så: när febern hastigt stiger blir det jobbigt för en liten kropp som ibland kan reagera med att kasta upp. Detta kombinerat med stora mängder svartvinbärssaft åstadkommer ganska spännande färgsensationer som kan ta en tid att reda upp. Någonstans där vid fem-tiden somnade vi till sist, för att sedan sova som klubbade sälar till halv tio (den yngre av oss). Den äldre hade väckarklockan på ringning för att kunna meddela alla instanser att vi under dagen kommer att befinna oss hemmavid.

Dagen fortsatte så som natten förutspådde. En salig blandning av hetta, vattenmelon, trötta ögon och hostande. Nytt temperaturrekord uppnåddes på eftermiddagen innan kvällen slutligen blev välförtjänt sval. Sen var dumma mamma och ropade hej innan hon kravlat sig över feberbäcken, varpå värmen retsamt steg igen. ATT man ALDRIG lär sig… Ikväll prövar vi ännu en variant och har utökat rollbesättningen. I intrigen slänger vi in barnets far som drabbats av samma åkomma. Men så länge hans temperatur befinner sig under 40 får han sköta sina egna saftblandningar. Såheså. Nu ska jag sova. En timme eller två.

/ Linda