Det finns dagar och kvällar när man är på topp. När det inte finns någonting som kan rubba en. Inte ens en sketen millimeter. Sen finns det andra dagar när livet inte är så där hoppsanhejsan. När huvudvärken smyger sig på, frossan gör så att man knappt hålls i soffan. Och febern gör sitt bästa för att nå nya, högre och mer avancerade höjder. Samtidigt som syretillförseln långsamt stryps och det blir tyngre att andas. Typ som ikväll då.
Den här typen av kvällar har den 23 augusti i nådens år 2016 fått en ny benämning: Idolkvällar. Varför? Jo för att undertecknad av naturen är världens sämsta Idol-tittare. Jag lider något så fruktansvärt med alla de unga (och äldre) mänskor som går in där framför juryn, och alltför många gånger inte har en realistisk bild av sig själva och sin (bristfälliga) sångförmåga. Jag kvider, plågas och blundar medan jag håller händerna för öronen. Och blir alldeles ifrån mig över tanken på att ingen, ingen, har stoppat dem! Att ingen har funnits där så mycket för dem att de på ett konstruktivt sätt kunnat säga att Idol inte är rätta stället för dem. Att dom hellre ska göra något annat, något som de är bra på. Istället för att låta sig förödmjukas inför miljoner tittare. Och kanske först och främst sagt åt dem att lyckan på jorden inte är att bli artist.
Men på grund av risigt allmäntillstånd låg jag alltså fjättrad där framför TV:n. Att svänga sig bort från den gjorde ont. Att hålla för öronen gjorde detsamma. Fjärrkontrollen låg tre kilometer bort så för att greppa den hade jag tvingats stiga upp. Förstår ni dilemmat? En risig kväll uppgraderades på nolltid till risig kväll 2.0. Och det var jättesynd om mig. Ända tills sista reklampausen då jag äntligen lyckades pallra mig upp. Men mest synd tror jag ändå att det var om alla de stackare som ingen hade bemödat sig att berätta för att de ska hållas hemma och fundera ut vad dom är riktigt riktigt bra på. Vad de skulle trivas att syssla med. Vad de gör när de mår som bäst. Och att de tycker om dom som dom är.
Fast de inte kan sjunga.