Själv tycker jag inte om särskrivningar. Inte det minsta. Men eftersom denna farsdag mellan varven verkligen kunde uppfattas som just det: en fars, så kunde jag inte motstå.
Imorse fick fadern i huset inget kort. Eller ja, ett sådant har kärleksfullt tillverkats åt honom, men eftersom hans son också är sin mors son, har kortet noggrant gömts undan på ett säkert ställe. Ni vet ett av de ställena som inte går att återfinna i den här tidsdimensionen.
När det gäller presenten var faderns frus fantasi förverkad, så tidigare i veckan frågade hon festföremålet självt. Och vad vill denna far ha? En kolmonoxidvarnare. Man riktigt känner hur det spritter till i maggropen av exalterad spänning när man får bege sig iväg och shoppa loss på avdelningen för kolmonoxidvarnare. Först måste man ju hitta den avdelningen förstås, men sen hettar det verkligen till i shoppingnerven. Det fanns vita, vita och såna med display. Vi tog en med display.
När the gift of the year skulle paketeras in tog pappret slut, men frun återfick lite av sin fantasi så hon skarvade och hade sig. Typ godkänt blev det, inte mer. Kaffe på sängen löns inte att bjuda ut eftersom fadern i huset inte kaffar i sängen. Men vi sjöng. Efter att han väckt oss. Sen bjöd vi honom på pizza på eftermiddagen, för lite snälla är vi ju.
Efter pizzan skulle vi shoppa gåvor åt dom andra fäderna. Min pappa glömde vi. Sen kom vi ihåg honom, med en annan grej än den vi tänkt. Fast han är så förkyld så dit kan vi inte gå. Det är synd, för mamma gör jättegoda kakor. Lite synd är det ju om pappa också, men varför måste han bli sjuk på en kakdag? Å andra sidan kom vi ihåg min svärfar med en roligare grej än vi tänkt. Så det jämnar kanske ut sig. Där fick vi också jättegod kaka.
Men nu är dagen snart slut. Tackochlov. Och imorgon kommer vi fortsättningsvis att tycka lika mycket om dem som vi gjorde idag, igår och alla andra dagar. För det gör vi ju, tycker om dem.
Så mycket att det skär i hjärtat.
Linda gillar läget 