Som ett resultat av mitt uttalande kring det att man ska veta sina begränsningar. Och utgående från mina tankar kring utmaningen i att tugga i sig gammal lakrits, överöstes jag både igår och idag av erbjudanden om att i något färskare version inhandla nämnda godsak. Eftersom man ska vara lyhörd när universum kallar, ödet milt talar till en och ett knattefotbollslag i ens omedelbara närhet kränger varor – så köpte jag naturligtvis. Två lådor á 500 gram. Den som kan sin matematik inser nu att jag har 1 kg lakrits hemma.

Eller jag skulle ha haft 1 kilo, om det inte hade varit så att jag redan på jobbet knäckte den första lådan. Som täckmantel bjöd jag först mina kollegor på ”efterrätt” men efter det pep lådan och jag diskret in på mitt rum. Om jag nu vore Fantomen och ville formulera ett av de bevingade djungelordspråken så kunde det låta så här:

Bättre att tugga liten mängd gammal lakrits under lång tid – än stor mängd färsk lakrits under kort tid. 

Varför? Det får ni fråga Fantomen om. Jag och min mage har annat att göra.