Livet

Jag ser på honom där han ligger raklång på britsen. Klädd i nytvättad skjorta och den obligatoriska stickade västen. På de seniga benen har han sina nya jeans som han stolt förevisade innan han steg in i bilen. Med armarna utsträckta vid sidan lyssnar han på sjuksköterskan som på finska förklarar vad som ska hända. I hennes pauser översätter min syster och jag instruktionerna till Replot-dialekt. Han är så duktig, öppnar och stänger ögonen vid rätt tidpunkt. Inte för tidigt eller för sent. Och där någonstans går mitt hjärta nästan sönder, pappa.

Jag tänker på alla de år då det var hans uppgift att ta hand om oss. År under vilka han var igång nästan dygnet runt, med jobb och hemmajobb. Jag tänker på hur han lärt oss att väl planerat är halva arbetet. Och på hur han alltid var den som inte kunde säga nej till oss tre döttrar utan istället sa fråga mamma. Jag tänker på att det alltid varit han som vid olika tillställningar ställt sig upp då ordet släppts fritt. Alltid försedd med en god historia som fick folk att skratta igenkännande medan vi flickor smått generade satt bredvid. Jag tänker på hur olycklig han var när någon av oss var sjuk eller ledsen.

Någonstans längs vägen förändras relationerna, oftast gradvis. Precis som målet är med fostran. Som förälder vill man rusta barnen inför de utmaningar som livet för med sig så att de både vågar och vill stå på egna ben. Själv har jag rustats väl. Via försök och misstag har jag fått lära mig att både lyckas och misslyckas. Alltid med mina föräldrar bredvid. Något som jag med eget barn nu fått lära mig är fruktansvärt svårt. Att inte överbeskydda, gripa in eller ta över, utan finnas där och vänta tills erfarenheterna formar en stadig grund.

Någonstans längs vägen förändras också ansvarsförhållandet, vem som står bredvid vem.

Idag stod jag bredvid.

 

 

Klara, färdiga gå!

Efter fyra år längs vägen mellan Smedsby och Replot på väg till eller från olika möten, har jag hunnit fundera en hel del på både det ena och det andra. Mest det andra, faktiskt. Och efter lika lång tid känns det som om det kanske skulle vara läge att dela med mig lite av alla funderingar. Speciellt eftersom det inte är jag som efter det här bestämmer om det blir fyra nya år för mig, eller om min samhällsinsats nu kan anses vara avklarad.

Först och främst: vägarna blir bara i sämre i skick, men det vet vi ju alla så det behöver jag kanske inte lägga ner mer tid på. Ljus i tunneln finns dessutom när vi till sommaren har blivit lovade ny beläggning lite här och lite där. Hurra för det.

För det andra – och här kommer klarspråket så embrace yourselves som man brukar säga i Amirika. Både ni som är gamla i gamet och ni andra som kanske snart kastar er in i lokalpolitiken: ingen kan allt. Ingen står inne med alla svar. Ingen kan med säkerhet presentera den ultimata lösningen.

Dessutom:

Kom alltid ihåg att som förtroendevalda lokalpolitiker är vi alla olika. Med olika bakgrund. Olika erfarenheter. Och olika områden som vi kanske helst vill jobba för.

Och ytterligare:

Det kommer alltid att finnas lokalpolitiker som suttit med under många perioder. Som kan spelet och har byggt upp erfarenhet. Som vet i vilka trådar man ska dra och vad som lönar sig att göra. Sen har vi andra – typ jag – som för fyra och ett halvt år sedan för första gången klev in i sessionssalen. Som inte kunde spelet, som inte hade erfarenhet av det, som inte hade någon som helst aning om var nämnda trådar ens förvarades.

Och som om det inte räckte och blev över:

När jag klev in gjorde jag det i en kommun som existerat som en kommun sedan 1973. Och innan dess som fem enskilda kommuner. Här fanns alltså historia. Jag klev in i ärenden som behandlats under många års tid. I processer som påbörjats av andra personer. Som en av mina nya kollegor så klokt sa åt mig: Man börjar aldrig från rent bord. Och tro mig: ibland var det till och med svårt att lokalisera bordet under alla högar med dokument.

Så nu skriver jag alltså det här för att:

När juni månad kommer mot och såväl gamla som nya fullmäktigeledamöter ska bänka sig i sessionssalen vill jag att alla. Alla. Ska komma ihåg följande: ingen kan allt från början och så ska heller inte förutsättas, varken av de som funnits med länge eller de som då börjar på. Ödmjukhet krävs från båda hållen. Vägledning. Och tålamod. Från såväl gamla som nya.

Så till rävarna: ta hand om de nya. Lotsa in dem. Förklara. Men också lyssna till vad de har att komma med. De har eventuellt inte lång politisk erfarenhet men väl annan erfarenhet från andra områden.

Och till alla nya: ta till vara den erfarenhet som finns. Låt er bli vägledda. Lyssna. Men berätta också hur ni tänker – våga ställa frågor.

Alla med?

Och kom ihåg: man får aldrig bitas (även om lusten ibland faller  på).

Förtroende och tillit

Jag försöker vara, och anser mig vara, en person som hellre hyser förtroende än misstro. Med det inte sagt att jag uppfattar mig som naiv och blåögd, utan istället så att jag sätter min lit till att det finns mänskor som äger en större sakkunskap än vad jag gör. Som exempelvis har satsat år av sina liv på att studera hälsa och sjukdom i såväl teori som praktik. Mänskor som därför har blivit väldigt bra på det dom gör. I deras händer överlåter jag med jämna mellanrum mig själv och mitt liv. Även mitt barn och hans liv. I största tillit.

Jag litar på att deras vilja att hjälpa och stöda andra är grundorsaken till det yrke de valt. Att deras naturliga nyfikenhet och öppenhet inför sin uppgift väger tyngst. Att deras empati och yrkesskicklighet inte kompromissas med. Att de inte låter sig köpas.

Men det är ju just det som är själva innebörden i att vara naiv och plågsamt blåögd! finns det många som då kanske påstår. Men det får stå för de som säger det. Jag ser det istället som det att min tillit hjälper mig att leva tryggt. Sakkunskapen leder mig vidare och stöder mig i de val jag måste göra.

Att gå den andra vägen känns för mig inte som ett alternativ. Att istället för förtroende odla misstro. Att anklaga mänskor och hela yrkeskårer för att mörklägga fakta. Anklaga dem för att sakna etik och se ner på hela deras samlade erfarenhet. När erfarenhet och integritet inte längre ges ett värde blir vägen med ens farlig.

Lika lite som jag tror att den samlade läkarkåren, sjuksköterskekåren och läkarvetenskapen som sådan låter sig köpas – låter jag mig själv köpas. I förtroendet och tilliten finns alltid ett eget ansvar. Att hålla mig informerad om alternativ och möjligheter. Att se för- och nackdelar och kunna lägga båda dessa i ett större perspektiv. Det är nämligen aldrig bara jag som det är fråga om.

Vi är många.