Det finns bara en av dig och det är du. Det finns bara tvååååå av oss och det är vi.

Minns ni den? X-Models låt ”Två av oss”? Länge länge har jag trott att det finns bara en av mig. Tycker ni att det är en mycket egocentrisk, förmäten och och eventuellt inbilsk  tanke? Eller kanske ett uttryck för osäkerhet? Nja jag vet inte egentligen vad det är. Jag har helt enkelt uppfattat mig själv som det enda exemplaret av Linda här omkring. Den enda som har för små blå ögon. För stora glada tänder. För egensinnigt och oredigt hår. Den enda som alltid uppvisar en osund angst för att komma för sent någonstans. Vart det än må vara. Den som alltid öppnar munnen och pratar mest i de konstigaste sammanhangen för att hon egentligen är blygast på den här sidan bron. Den enda som oroar sig för allt och ingenting. Bara för att jag kan.

Kort sagt: en ensam och ganska harmlöst knepig Linda här i världen. En av mig.

Men vet ni vad? I’ve found some more! Det är bara det att de har andra namn och aningen större ögon, annars är kärnan densamma. Ända från den råa humorn till den stundvis osunda oron. Skulle vi ha levt på Asterix och Obelix tid skulle vi alla garanterat ha gått omkring med sköldar över våra huvuden. Just in case himlen skulle ramla ner. Vi skulle också ha skrattat och gråtit massor tillsammans, alltmedan vi växlade mellan att leverera dåliga skämt och dela med oss av våra innersta och jobbigaste tankar. Några av dessa nyfunna personer kan jag dessutom uppvisa släktband till. Fatta vilken människoskatt jag  hittat! Nu förstår jag varifrån min tävlingsinstinkt kommer. Varifrån lättrördheten kommer. Otåligheten. Envisheten. Och inte minst förmågan att totalt uppslukas av det jag håller på med.

Tänk vad skönt om vi alla med jämna mellanrum skulle bli påminda om det här. Att det inte finns bara en av mig. Och inte bara två heller… utan många!

/ Linda