Har ni tänkt på hur mycket tid och ansträngning vi lägger på att bli vuxna? På att växa till oss, samla erfarenhet, mogna, tråna, vänta och längta. Fullt övertygade om att allt kommer att lösa sig så fort vi når det magiska vuxenstrecket. Då kommer vi äntligen att få göra vad vi vill och vågar! Det blir Happy Hour dygnet runt, typ.
Och det blir det ju faktiskt. Uppskattningsvis i någon månad. Tills man inser att saker och ting inte har en benägenhet att lösa sig av sig självt utan att man måste lösa dem. Man måste jobba för att få in lite cash för att sedan lägga största delen av dem på löpande utgifter. På hyror och försäkringar. Mat och kläder.
Men man härdar ut, biter ihop och betalar bort. För försäkringar man aldrig utnyttjar och mat som långsamt täpper till blodkärlen. Så småningom övergår man från att betala hyror till att låna pengar för att köpa bostad eller bygga hus. Allt för att få vara vuxen och bekymmerslös.
Sen om man har tur får man barn. Barn som i en millisekund går från blöjor till fem före moped. Barn som man älskar och därför vill ge en bra start i livet.
Vuxenheten kostar på, helt enkelt. Inte bara när det kommer till materiella och fysiska medel utan också gällande det att vara en vuxen bland andra vuxna. Ta tha word of the modern society: konsensus. Diskussion, delaktighet, demokrati. I ditt hem, på din arbetsplats, i samhället. Ibland, efter att jag betalat alla räkningar eller suttit på ett långt möte där alla behöver få göra sin röst hörd, smyger sig tanken försiktigt på: tänk om man skulle få vara barn igen?
Fast fan – vem vill egentligen vara det?
Linda gillar läget 