Igår levererade en av mina bästa vänner, ad libris, ett paket med tre böcker till mig:

Adult education and adult learning av Knud Illeris (för att dämpa mitt gradusamvete)

Biblioteksmysteriet av Martin Widmark & Helena Willis (för att min son ÄLSKAR LasseMajas detektivbyrå

Konsten att vara snäll av Stefan Einhorn (för att jag läst delar av den och var så fruktansvärt nyfiken)

Av naturliga orsaker är Biblioteksmysteriet redan halvläst. Av liknande men ändå annorlunda naturliga orsaker, ligger Adult education på bordet och blänger uppfordrande på mig. Idag var det istället numero tres, Einhorn och snällheten som vann min uppmärksamhet. Snällhet är tydligen en egenskap som måste förvaltas med gott omdöme och snäll, menar Einhorn, kan man minsann vara på olika sätt! Allra helst ska snällheten vara äkta, positiv och god.

I can do äkta. Positiv också – men god? Alla dagar känner jag mig kanske inte så att säga… genomgod, även om Einhorn påpekar att de flesta av oss verkligen vill vara goda. Och snälla. Haken består av att det finns faktorer som gör sitt bästa för att hindra oss, det vill säga motkrafter. Av dem räknar han upp bland annat tids- och resursbrist: kan jag hålla med om, jag känner mig inte snällast i världen när vi har fem minuter på oss innan hela vår lilla familj helst borde befinna oss 20 kilometer i östlig riktning, bilnycklarna är borta och två tredjedelar av familjen hellre skulle stanna hemma vilket de visar genom att yla högljutt. Bristande empati: lider jag verkligen inte av. Jag är den som gråter när jag ser ett storögt barn som saknar mat, under alla filmer från Byggare Bob (om Wilma slår sig på tummen) till Stolthet & fördom, när jag läser tidningen, när jag hittar en överkörd hare, you name it i evigheters evighet och dubbelt upp. Bristande eftertanke: känns inte som mitt problem. Snarare tänker jag för mycket mellan varven, så att jag inte ens i misstag ska gå och såra någon. På något sätt. Överhuvudtaget.

Ändå blir det så många gånger fel. Trots att man nästan slår knut på sig själv för att vara en god människa. En snäll människa. Vi fattar beslut som kanske skadar eller sårar någon vi istället ville väl. Hur gör man då? Det får jag också svar på i boken: vi ska inte knäcka oss själva utan måste lära oss att utan ånger leva med de prioriteringsbeslut vi fattar. Dåligt samvete för ett väl genomtänkt beslut gagnar ingen. Det låter trösterikt. Verkligen.

Men hur gör man?

/ Linda