Minns ni när cykelbyxorna blev moderna där någon gång på 80-talet? De trendmedvetna hakade på ganska snabbt medan det för mig räckte ett år eller två innan jag fömådde dra ett par sådana på mig. Jag menar … cykelbyxor? Men när jag väl kom över min mentala spärr kändes det ändå ganska bra att ta sig runt världen iklädda dessa snäva och korta brallor, även om de kanske avslöjade mer än lovligt av anatomin.

Jag är alltså något senfärdig när det gäller mode, för övrigt senfärdig när det gäller mycket annat också. Gärna vill jag vända och vrida på saker och ting innan jag ger mig i kast med något som är för mig okänt eller nytt. Noga tänka efter om och när tiden är inne för sådant som kunde eller borde genomföras. Illustrerat i sin enklaste form: när är det egentligen läge att dra på ett par cykelbyxor i lycra och ta moppen till ungdomsdansen?

Men senfärdig kan också sägas med andra ord: långsam, trög och eftertänksam. Och ibland (som idag) funderar jag på om lokalpolitiken överhuvudtaget är det rätta stället för en sådan som mig. Jag menar … på riktigt? Cykelbyxornas vara eller inte vara är det ju ganska okej att under några års tid grunna på, men det finns annat som kanske måste avgöras med något snabbare tidtabell.

I mina stunder av eftertänksamhet försöker jag ändå fokusera på att jag kanske främst ser mig som förtroendevald framom politiker, dvs en ”person som valts att företräda väljarna”. Det låter i och för sig bra, men om man klickar vidare på synonymer till förtroendevald landar man på två olika innebörder, först och främst:

deputerad: som innebär ”ombud, utsedd till ombud”. Därifrån kan man svinga sig vidare till: representant via företrädare till mellanhand vilket preciseras så här: mellan två eldar. (Och sannerligen om det som förtroendevald inte känns så ganska ofta.)

men också:

politiker: och den vägen känns nästan väl spännande att gå. För fortsätter man genom synonymdjungeln landar man om inte förr så senare på: envåldshärskare. Efter att ha traskat via det mesta från makthavare till despot, översittare och tyrann.

Och då kan man fråga sig: är det ens tillrådigt för en eftertänksam person att positionera sig mellan två eldar? Från något håll kommer man garanterat att bränna sig. Det vet jag till och med, av erfarenhet. På samma sätt kan man fråga sig om det överhuvudtaget är möjligt att vara en eftertänksam tyrann?

Jag får väl säga som Ture Sventon: Ständigt denna vessla. Och med något slag av tillförsikt hålla fast vid tanken att vi alla ändå behövs där, mellan eldarna. Några tar sig snabbt till andra sidan, andra väntar tills de värsta flammorna lagt sig. Många gånger tar man sig fram av eget initiativ, andra gånger är det bra att det finns någon som kan driva på.

Så att, det var väl det jag ville ha sagt.

Tack för idag, hälsar sign: Liten mänska driven av stora frågor