När vi först såg dem kämpandes med sin stora börda så skämtade vi om att de säkert ska måla huset, eller stacken i det här fallet. Men när vi avbröt kvällspromenaden för att nyfiket kika närmare på vad som egentligen försiggick där på grusvägen så insåg vi att det kanske inte var fullt så enkelt.

Tre myror var involverade i arbetet. Tre myror, som alla drog åt olika riktningar. En ville desperat över vägen. En ville vända tillbaka. Och en försökte puffa penseln längs med vägen. Vad vi inte kunde komma underfund med var om de ville piffa upp ett gemensamt hus eller om alla hade egna hus (stackar) att se om och oordningen därför hänförde sig till det. Eller var det faktiskt fråga om ett gemensamt hus (stack) men man var oense om vem som skulle hålla i penseln?

Dragkamper av den här typen har en tendens att bli långrandiga och den vi bevittnade var inget undantag, varför vi gick iväg innan vi hann se upplösningen. Det vill säga om dramat alls löstes, eventuellt pågår det ännu.

Så skönt att ändå vara mänska, tänkte jag, och slippa dragkamper av den typen. Där eftertanke och samarbete lyser med sin frånvaro. Där alla drar åt sitt håll och målet är den egna nyttan. Där alla bara vill se om sitt eget hus och den minsta och svagaste myran för det mesta tvingas släppa taget.

Eller hur förhåller det sig egentligen med det, är det sist och slutligen så skönt att vara mänska? Stackar kommer trots allt i olika storlekar…

God morgon Finland!

/ Linda