Knotigt vindpinade granar står i tyst och allvarsam givakt längs liftbanan. I de redan välnötta spåren strävar mina slalomskidor taktfast mot den mäktiga fjälltoppen. Vinden viner stilla, snön slår milt mot mitt ansikte. Det är då jag inser att jag just nu är med om något stort.
Tiden är inte densamma här.
Kanske är det för att jag inte har några alternativ. Riktningen och målet är givet och jag måste fortsätta uppåt. Kanske är det för att jag är så långt hemifrån att några bekymmer inte når mig. Annat än de korta stunder jag loggar in på Facebook och märker att den lilla världen fortfarande finns kvar. Men då tar jag mig snabbt snabbt tillbaka till lugnet och himlahöjden.
Eller kanske är det för att jag äntligen får andas i egen takt?
Och inte i andras.
