Ser ni hur drömmande hon ser ut mot vattnet? Full av längtan att få doppa de varma däcken i allt det svalkande blå… Tyvärr gav hennes ägare henne ett ultimatum: ner i vattnet och du får garage-arrest! Så hon stannade snällt där hon var. Medan jag själv fick skala av skor och rulla upp byxben för att kunna assistera den far som höll på att sjösätta sin träbåt. Nu är båten i sjön och ännu när vi körde därifrån så flöt den. Tackochlov.

För att kompensera mina stränga regler spelade jag Amy Winehouse för henne under hemfärden och tillsammans gjorde vi vårt bästa för att framkalla vår inre rebell. Tyvärr lyckades ingen av oss speciellt bra utan tvingades inse att vi hyser seriös brist på revolutionär upprorsanda. Lite smårebeller är vi allt, hon med tejpad fartrand över motorhuven och jag som skruvar upp volymen så fort jag närmar mig en raksträcka för att sedan inbilla mig att jag är 20 år och osårbar. Men ändå… rebeller på riktigt? Knappast.

Så på eftermiddagen kände vi oss tråkiga. Präktiga och bleka. Och grunnade på hur det kunde bli så här. Varför är just vi så dåliga på att yla fram slagord? På att armbåga oss fram här i livet. Naturligtvis behövs diplomater och mänskor som räknar till tio innan de slår näven (däcket i hennes fall) i bordet. Men ändå?

Men sen tänkte vi att man ju måste börja någonstans. Och på att vi hört sägas att om man vill förändra sig ska man inleda med små steg. Så då beslöt vi att nästa gång vi vill slå näven i bordet ska vi räkna till bara fem.

Så det så.

/ Linda