Tidsbegreppet fortsätter att förbrylla mig. Ta idag till exempel när jag sitter hemma vid min dator och skriver ut bandade samtal. Klockan är nu 11.46 och min nästa officiella hållpunkt är ett möte som jag klockan 17 bör infinna mig till. I rimlighetens namn borde jag alltså ha massor med tid på mig att göra det jag ska, visst? Massor. Men varför känns då timmarna fram till mötet så få? Och hur kan det vara så att samtidigt som dessa timmar till antalet känns så försvinnande få att jag nästan får halsbränna, segar sig sekunderna på min diktafon ändlöst fram? Trots att jag skriver tangenterna nästan mjuka tar varken sekunderna eller de ord jag ska överföra från ljud till text slut. Tänk om jag fastnat i något slags tidslimbo?
Eller så överdramatiserar jag. Kanske, men bara kanske, skulle det vara en bra idé att istället för att här jaga upp mig verkligen göra det jag ska och måste.
Och med det inlägget försvann 15 minuter igen… poff! (medan evighetssekunderna kvarstår på diktafonen)
För några dagar sedan investerade jag i min framtid. Rejält. ”På vilket sätt?” ska ni fråga då. Vad gjorde du? Började pensionsspara? Köpte en lägenhet med så breda dörröppningar att två rullatorer ledigt kan mötas? Lyfte ögonlocken så att du obehindrat kan spana ut över nejden igen? (jag har väldigt mycket skinn ovanför ögonen faktiskt). Nåopp. Inget av ovanstående. Jaaaaaag…. köpte en diktafon! Hör ni folkets jubel? En totally egen sanelukone som nu och för evig tid är min. Sedan när ni andra börjar njuta av frukterna från ert pensionssparande kan jag alltså ta min Olympus WS-550M och tala in hela storyn om varför jag valde att omsätta mina extra euron i en diktafon istället för i en månadsinbetalning till valfri fond. Och vet ni vad jag gör sen? Sen säljer jag dyrt The story of my sad, sad life.Färgar mitt hårdpermanentade hår blått och åker på en världsomsegling med min toyboy Juan. Det ni!
Men om vi återgår till verkligheten så kanske ni just nu skulle vilja säga: ”Vad i hela friden ska människan göra med en diktafon?” Idag har jag de facto gjort mycket med den. Jag har bandat alla mina funny voices. Sjungit stort antal sentimentala dansbandslåtar. Sjungit obehagligt käcka dansbandsdito. Bandat 7-åringar som väst med sin bästa Darth Vader röst and so on. Ni skulle bara veta hur mycket man kan göra med en diktafon. Det är nästan så att jag inte förstår varför jag inte har inhandlat en tidigare! Eller ja, det vet jag ju. Mitt lärosäte har beredvilligt lånat ut all kinds of equipment närhelst jag behövt. Tyvärr är det ofta många andra som är i behov av inspelningsapparatur vilket gör att man snällt tvingas vänta på sin tur. Men vet ni vad? Nu är det alltid min tur. Jag Äger my machine.
Hädanefter ska dock dansbandsdängorna och Vaders Darth bytas ut mot tankar om liv och lärande: jag ska äntligen. På riktigt. Skriva klart min avhandling. Och det bästa av allt: jag ser så fram emot det! Tror jag måste dra en låt på det… Jag vill vara din, ska du veta. Bara vara din, Margareta. Står här vid din dörr, kääääääär som aldrig förr, men vååågaaaaaar iiiiiinte ringa!
Linda gillar läget 