Psalm nummer 520 i den svarta psalmbok som varit min sedan ettan i lågstadiet. Så gammal är jag nämligen, att en av de första böcker jag fick i skolan var just denna lilla svarta, fylld med sånger från pärm till pärm.

Trots att min familj kanske inte tillhörde de flitigaste kyrkobesökarna (i ärlighetens namn befann vi oss ganska långt nere i besöksstatistiken) så blev jag alldeles till mig av att sjunga nummer 520. Men kanske ändå inte lika mycket som av nummer 522: ”I denna ljuva sommartid”. När vi sjöng den flödade mina ögon alltid över av allt det vackra som fanns i texten: I denna ljuva sommartid Gå ut, min själ och gläd dig vid Den store Gudens gåvor. Vad den store Gudens gåvor riktigt innebar var jag inte helt säker på,  men när det evighetslånga sommarlovet stod för dörren så kändes själen minsann så glad att den nästan kröp ur sitt vinterbleka skinn.

Igår blev det trots allt Den blomstertid nu kommer. Den här gången tillsammans med en hel skara av för mig otippade mänskor. Skulle någon för några år sedan berättat för mig vad som var på kommande skulle jag ha garanterat skrattat bort dem: varför skulle jag sjunga med dom? Men jag gjorde det – och det kändes bra.

För vet ni, livet är ganska märkunderligt. Mänskor kommer och mänskor går. Äldre och yngre mänskor. Långa och korta. Mänskor som älskar och prata och sådana som är mer av den tystlåtna sorten. Mänskor som man till det yttre kanske inte har något gemensamt med, men med vilka man ändå delar något väsentligt: intressen. Längtan av något slag. Eller tanken om att åstadkomma något bättre. Och då känns det på något sätt bra att tillsammans sjunga en av de sånger som följt med oss alla sedan vi var små. Oavsett om den tiden ligger 60 år tillbaka i tiden eller 30.

Någon kanske sjunger den gammalmodiga texten medan andra har uppdaterat till den mer moderna versionen. Men melodin är densamma.

Och längtan efter sommaren likaså.