För sista gången i år tog vi oss mot solnedgången. Den lilla bilen, pojken och hunden. Och så jag förstås.  För precis som fallet är med mänskor, så är det med små sjuttiotalsbilar: om man ska kunna ge kärlek så måste man få kärlek. Utan lite mänsklig omtanke är de flesta eventuella relationer redan från början snudd på dödsdömda. För att inte tala om hur dödsdömt det är att försöka upprätthålla en relation där det bara är den ena parten som ger.

Så efter att en hel sommar ha varit den som gett tillgiven och obegränsad chärlek är det nu hennes tur att få. De dagar av äventyr, sorglöshet och gränslös frihet som hon försett oss med, ska bytas mot en hel bensintank, ny motor till vindrutetorkarna och precis allt annat som hon vill och behöver ha. Att ta farväl är inget nytt, vi gör det varje år.

Men lite vemodigt är det allt.