Som yngst av tre systrar var jag den som alltid hamnade på efterkälken. Den som inte fick vara med. Den som kallt ”glömdes” bort. Den som fick stå ut med att få fingrarna klämda i bildörren, ytterdörren, kylskåpsdörren och allt annat som var möjligt att öppna och stänga för att sedan låta slå igen kring korta och klena fingrar. Jag var den som gick i mjukisbyxor när de andra två klämde in sig Sgt. Peppers stuprörsjeans. Och den som alltid, utan undantag, måste gå och lägga sig så fort det kom en bra film på TV.

Det räckte ganska länge innan jag kom ikapp, men efter 20 insåg jag att jag äntligen var med på samma villkor som de andra. Ändå haltade hela systemet en aning, eftersom jag inte ännu tillhörde mödrarnas skara och de andra två hade fullt upp med att mata, natta och lära ut basics of life. Men sen när också vi efter många års kamp blev föräldrar, så blev vi med ens jämngamla. Hela högen på 30+

Fortfarande befinner vi oss i det åldersspannet, 30 + (av den enkla orsaken att vi låter bli att uppgradera). Alla tre med schysst humor (enligt oss, definitivt inte enligt barnen) och alla tre med lagom avspänd attityd till livet och allt vad vi i det har för avsikt att åstadkomma. Dessutom råkar alla tre vara ytterst moders- och fadersburna. Inte bundna, de har aldrig haft för avsikt att binda oss. Utan burna, på så vis att de alltid har funnits där för oss vilket gör att vi också väldigt gärna vill finnas där för dem.

Av någon orsak rör vi oss gärna i flock. Nu i en utökad sådan med barn och deras respektive. Så stora har de faktiskt blivit, en del av dem! Och precis som våra föräldrar har funnits för oss vill vi finnas för dem. Bära om möjligt, men mest stöda. För det mesta är det lätt att stå vid sidan om, men ibland är det svårare. Som när det barn man nästan räknar som sitt ska få ett eget barn. Och den nya lilla blivande familjen med ens befinner sig flera hundra kilometer bort. Då känns det nästan som om flocken borde hyra sig en minibuss.

Men så långt ska vi väl inte gå.

/ Linda