Ville du något?

Käre Herr Lord Al Mighty,

Jag skriver till dig eftersom jag inte klarar av att tolka de subtila vinkar som du har gett mig under dagen. Det kan förstås vara så att jag har drabbats av semesterhjärna eller så är jag bara allmänt dum – vad vet jag? Men istället för att grubbla mig tokig på vad det är som du egentligen vill säga mig, tänkte jag att det är bäst att fråga rakt ut. Rensa luften liksom.

Är det kanske så att du inte vill att jag ska cykla? Jag menar, i så fall finns det många sätt att säga just en sån sak på. Man behöver inte ha mig att kränga upp cykeln bakpå cykelställningen på min lilla Citroen för att sedan ratta iväg till grannbyn för att sedan YTTERLIGARE låta mig kämpa loss eländet och trampa iväg halvvägs till följande grannby innan kedjan hoppar av och kilar fast sig (något så förbannat). Ärligt sagt tycker jag sånt är snudd på småaktigt. Varför sa du det inte bara direkt, hemma på min gårdsplan?

Tro mig, jag om någon fattar att kommunikation är svårt. Men förstår du, det blir så lätt fel när man tassar på tå kring varandra. Själv håller jag som bäst på att lära mig att inte tassa utan stadigt lägga ner foten när det kommer till sådant jag vill eller inte vill.

Kunde vi alltså göra så att vi båda försöker göra lite bättre ifrån oss på den fronten?

Tack på förhand.

Vadå Stockholmare?

Försäljare gillar mig. Och predikanter. Likaså Amnesty, Greenpeace och Röda Korset. För att inte tala om alla de mänskor som på storstädernas gator kränger elavtal, olika telefonabonnemang eller sådär annars bara vill prata av sig. Om världens undergång eller annat upplyftande. Alla dom gillar mig. Jättemycket. Eller så har det under åren åtminstone varit. Det har aldrig spelat någon roll om jag rört mig ensam eller tillsammans med andra – det är mig som dom tveklöst har siktat in sig på.

Länge funderade jag på varför det är på det viset. Vad det är för slags dold magnet som jag har i kroppen och om det finns något jag kan göra för att få vara ifred. Utan att bli frälst, fastkedjad vid något oljefält eller försedd med valfritt till synes genomförmånligt elavtal som sist och slutligen ändå skinnar mig in på bara kroppen.

Och till sist kom jag på vad det är som jag gör ”fel”: jag tittar folk i ögonen. Jag både ser och ser dom. Sådär som man i allmänhet gör i små samhällen. Men det som man av artighet och omtanke gör i en liten by funkar inte i miljonstäder. Där mycket hänger på att bli just det: sedd. För att sprida sitt budskap eller sin rädsla. För att ha möjlighet att förtjäna sitt levebröd. För att få vara någon, för en stund.

Ända tills igår då bybon i mig var sen till det seminarium jag skulle gå på. Två minuter över nio hastade jag in till Stockholmsmässan. Med andan i halsen och blicken riktad rakt fram på den sal jag var på väg till, blev jag plötsligt hejdad av orden ursäkta, är du från Stockholm? Just då kändes det som en liten seger. Men efter att ha begrundat det hela en stund.

Är jag inte längre säker.