Ända sedan jag var liten har jag räknat mina år i läsår och inte i kalenderår.  I mitten av augusti har jag kastat mig ut mot nya äventyr för att sedan avrunda det hela i slutet av maj. De månader som sedan följer, juni och juli, är mina bonusmånader. Månader då jag förhoppningsvis får tid att andas. Tid att gå igenom allt det som har hänt för att sedan övergå till att se fram emot allt det som kommer att hända. Det vill säga det som jag är medveten om och därför kan förbereda mig på. Det mesta som ligger framför mig har varken jag eller någon annan klart för sig, tackochlov.

Tackochlov, skriver jag. Om jag ifjol hade vetat om allt det som jag under det kommande året på något vis skulle behöva möta, gå genom eller förhålla mig till, så kanske jag hade tvekat inte bara en utan flera gånger. Allra helst hade jag kanske låst dörren, dragit ner gardinerna och inväntat ett annat år. Ett snällare år. Ett år då ingen hade behövt bli sjuk. Och ett år då mänskor hade lyssnat till varandra i akt och mening att verkligen höra vad den andra sa. Istället för att stänga in sig i sina egna sanningar.

Ett bättre år.

Men nu är det gjort och liksom alla andra år så är det snart bakom mig, jag måste bara få det ur systemet först. Helst under kontrollerade former, så snälla rör mig inte.

För då brister jag.