Eftersom jag inte bor på det skotska höglandet eller den engelska landsbygden, utan typ tvärtom, på det österbottniska plattlandet, så är det ganska naturligt att mitt hem inte är utformat som en spännande och dystert stor tornförsedd byggnad. I sten. Nåopp, utan som en gul envånings vinkelformad låda. Av trä. Tråkigt kanske. Förutsägbart, eventuellt. Men ytterst funktionellt. Jag kan nämligen tänka mig att slottsherrarna och damerna har det ganska jobbigt under den kalla årstiden när de flänger runt som torkade skinn för att hålla eld i alla spisarna.

Och nej. Jag är inte helt världsfrånvänd, jag vet att inte alla skottar och engelsmän bor i slott. Dah! Men som liten sträckläste jag Enid Blytons fem-böcker och det var inte bara en gång som jag med pappa förhandlade om att han skulle bygga ett slott åt oss istället för att vi skulle tvingas leva våra liv i detta snudd på tråkiga hus.

För det mest lockande med alla dessa slott var ju ändå inte uppvärmningen. Eller tornen. Utan alla de lönnrum och gångar som Julian, Dick, Anne och George med jämna mellanrum ramlade in i eller nerför. Såna finns det inte så många av i gula sextiotalshus. Typ inga alls. Från den ena garderoben finns en lucka upp till mellantaket men det är allt.  Och dit kan man inte gå för då får man fullt med sågspån i ögonen. Inte ett endaste litet lönnrum har jag alltså hittat på alla dessa år. Inte ens efter det att jag som vuxen flyttade tillbaka hit.

Så vet ni vad vi gjorde igår? Fixade till ett själv! Sonen, jag, en figursåg och en hel del omflyttade möbler. Som alltid vid den här typen av oväntade projekt uppstår dock förluster. Figursågen (i min hand) halverade (nästan) en gosesnögubbe. Men det är alltså smällar man får ta. Huvudsaken att alla (mänskliga) fingrar är intakta. Sen fröjdade vi oss i hemlighet, där ingen visste att vi fanns. Tyvärr kan jag inte säga var i huset detta rum befinner sig, men det finns här.

Linda Blyton. Låter inte det ganska bra?