En efter en plockas de fram ur sina lådor: pappersängeln med de brutna vingarna. Pafftomten med huggtänderna. Tjocka kartrörstomten. Magra träpinnetomten. Barnmatsburkstomten, vinkorkstomten och blomkruketomten.

Fortfarande är det huggtandstomten, tillverkad under barnets taggiga era, som är min absoluta favorit i alla kategorier. Nuförtiden är barnet självt nästan rädd för honom, men för mig blir det ingen jul förrän nämnda tomte illvilligt och vasstandat flinar åt oss från sin plats på hallväggen.

Under tiden som jag placerar ut alla dessa kreativa alster är det för det mesta tre frågor som jag brukar brottas med:

1. Hur många tomtar hinner och förmår ett genomsnittligt barn tillverka under sin dagis- och skoltid?
2. Finns det en gräns för dagis- eftis- och skolpersonalens fantasi när det gäller tomtetillverkning och därtill relaterad materialåteranvändning?
3. När infinner sig i så fall en sådan gräns?

Ibland brukar jag också roa mig med att kasta in en bonusfråga bestående av om jag i juletid borde satsa på en karriär som vinkorksleverantör för tomtetillverkning, men det är kanske svårt att få någon lönsamhet i den typen av rörelse? Dessutom är det troligen inte den mest hälsosamma business man kan ägna sig och sin lever åt, om man vill leva till följande jul that is.

Nåväl, medan jag grunnar vidare på de stora och avgörande frågor som ofrånkomligen väcks den här tiden på året, vill jag passa på att önska Er alla en riktigt God Jul och ett lyckosamt år 2017!

Var rädda om varandra.

/ Linda