Det känns som om sommaren nyss har sparkat igång på riktigt, ändå firar vi midsommar nästa vecka. Mitt-i-sommaren, underförstått att hälften av våra varma dagar redan skulle finnas bakom oss.

Snart är det nästan ett år sedan jag firade midsommaren 2016 med att bland annat placera min vänstra stortå under en sten. En så pass stor och tung sten att halva tånageln blev dramatiskt blåsvart. Om någon vill veta hur jag lyckades med det kan man läsa mer här, å andra sidan är det inte poängen med det som jag nu skriver.

Poängen är istället, att trots att ett helt år har gått så har jag fortfarande kvar senaste midsommar där på nageln. Det är inte mycket, den sista lilla blåa pricken kastar sig snart över kanten, men ändå. Seg har den varit och inte brytt sig det minsta om att livet omkring den förändrats på alla möjliga sätt. Inte brytt sig om att den kvinna vid vars strand jag ställde till med det här – inte längre finns. Att hon dog i vintras. Medan mitt sketna lilla blåmärke envetet klamrar sig kvar.

Under året som gått har vi också tagit avsked av andra. Någon som efter ett långt och gott liv var väl unnad att få lägga sig till ro. Och någon som skulle ha varit väl unnad det motsatta, att få fortsätta leva. Tänk ändå, att så mycket kan rymmas:

I något så litet.